Såhär skrev TT i början av maj 2012:

“Barn födda sent på året får mycket oftare en diagnos och läkemedel mot adhd än de som är födda tidigt, och som alltså är äldre vid skolstarten. Självkritiska läkare vill nu diskutera om adhd-diagnoser sätts i onödan.
En annan slående slutsats av läkemedelsregistrets uppgifter är att barn som föds under årets tre sista dagar löper 39 procents större risk att få adhd-läkemedel än de som föds de tre första dagarna på det nya året.”

Samtalsterapeuten och coachen Tomas Nilsson har hängt med i rapporteringen och tar sig för pannan i dagens Tänkvärt, där han delar ut en hård känga till dem som vill anpassa barnen för hårt efter ”den heliga läroplanen”.

 Lyssna på inslaget här.

Lyssna till Tänkvärt om hur mina tvillingar tar sig an skolbadets gruppindelning av bra, bättre, bäst.

Så hur gick det? Jo, tack, det gick vägen även denna gång… Hmm, frågeställningen är förstås i detta forum tänkt att väcka andra frågor än den om prestation, snarare dess raka motsats. Kanske skulle jag formulera frågan på följande vis: Hur var jag, vilka tillstånd, betraktelser, tankar, känslor, nycker och föreställningar mötte mig under min andra utmanande färd mot Mora.? Jo, tack… Nej nu skojar jag.

Det var, och är i vissa delar fortsatt, en oerhört spännande mental och kroppslig resa.
Tanken och föreställning om att prestera bättre än i fjol (komma under åtta timmar) fanns där, rädslan inför att inte veta om man är i form, hur mycket kan jag trycka på och när tar energin helt slut, etc. Dessa frågeställning, funderingar och ibland rena tvivel fanns där än en gång i mitt medvetande, fastän på ett annorlunda sätt.  Det som skapade en betydligt lugnar och tryggare bas denna gång, kanske mer omedvetet, var att jag överlevt detta en gång tidigare, jag visste att backarna inför Oxberg och Hökberg inte varar för evigt utan med hjälp av egen empiri hade jag bevisat att de faktiskt en gång tar slut.

Erfarenheten är dubbel. Å ena sidan är erfarenheten god och borgar för att jag gör bättre och mer avvägda val i detta lopp än i det första, å andra sidan har den präglat mitt sinne hur jag ska ta mig an en likande erfarenhet.  Jag kunde därför i mitt sinne höra liknande negativa tankeloopar i sinnet som i fjol.

I fjol kom dessa ”negativa” tankeloopar i gång efter Evertsberg. Många hade inför mitt första Vasalopp sagt mig, att efter Evertsberg är det bara utför… Vilket stämmer rent topografiskt, och framför allt fram till och med den berömda Lundbäcksbacken, men därefter, efter Oxberg, är lutningen nedåt inte mer än 50 höjdmeter de sista tre milen till Mora. Är man då trött och saknar krafter att trycka ifrån med så upplever man den så kallade platten som oerhört ansträngande och energikrävande. Jag hade då oerhört svårt att frigöra mig från tanken om att ha blivit lurad, och föreställningar om hur man kunde var så elak, att läcka ut en sådan desinformation. Dessa tankar i olika formationer återkom hela tiden de sista tre milen, och tog mycket mental kraft.

I år handlade de negativa tankarna om min vallning och de så omtalade snabba spåren. Jag hade lämnat in mina skidor för vallning till Vasloppets Vallningsservice. För tusen kronor skulle jag få bästa möjliga fäste och glid.  Jag fick inget av detta. Jag hade inget fäste och inget glid men jag levde i någon slags förnekels i inledningen av loppet; en del av vallan kommer att skrapas av så att annan fästvalla kommer fram(något av de två övriga lager de initierat talat om att de vallat på), längre fram i loppet, och då kommer även glidet att bättras på.   Det enda som hände var att jag körde slut på mig totalt, så i Risberg (3 mil efter start) var jag näst intill beredd att bryta. Först då dök tanken på att jag faktiskt skulle kunna be om hjälp i Vallaservicen vid nästa depå. Så, i Risberg skrapar de av det såväl felaktiga som för tjocka lagret valla och ger mig ett fäste som fungerar hela vägen till Mora. Glidet lämnade fortfarande mycket övrigt att önska om än lite bättre. Jag fortfarande blev rejält förbi- åkt i nedförsbackarna.

Någonstans hade alltså jag förberett mig så pass väl inför negativa tankar att jag vägrade ta in dessa, jag stängde av informationen, eftersom jag var så inställd på att ha en trevlig och glädjefull tur mot Mora.  Jag hade kunnat valla om redan i Smågan, utan att slita på mina dyrköpta energidepåer i tre hela mil.

Jag skulle tro att jag omedvetet byggt upp ett försvar mot mina negativa tankar då jag inte riktigt upplevde dessa från i fjol som acceptabla. Dessutom så fanns säkerligen i min föreställningsvärld, en utvecklingstanke, inte bara gällande tid och fysisk prestation utan även om min mentala förmåga, att jag skulle vara, borde vara bättre rustad i år.  

Så, om jag summerar mina tankar om erfarenheter så har de en dubbel funktion, den ena gynnar oss väl, den andra mindre väl. Erfarenhet är bra för att planera och bättre avgöra var våra gränser går, och hur långt vi kan tänja oss, men erfarenhet kan också skapa problem för oss, vilket den oftast gör, genom att tankar och mentala processer gärna väljer att gå på autopilot, vilket medför att vi får svårt att göra på något annat sätt än det sätt varpå vårt medvetande, eller sinne, tenderar att göra.

Vägen till förändring går som alltid via acceptans. Det handlar om att lägga ned vapnen och sluta kämpa och strida mot oss själva och acceptera att saker och ting, i detta fall mitt sinne, är som det är.
För att bejaka nya vägar i oss själva så behöver vi endast säga ja till barnets nyfikenhet och därefter anta en mer observerande hållning till det, vad det än är, som sker.

Här behöver vi övning, för detta är inte en intellektuell teoretisk process, det är en upplevelsebaserad kunskap. Vi behöver också över tid uppleva skillnaden mellan att acceptera och observera å ena sidan, strida, kämpa och slipa på oönskade beteenden å andra sidan. Först när vi empiriskt får erfara den lättnad som kommer ur acceptans kan vi etablera nya mer för vårat sinne och kropp funktionella förändringsprocesser. De sker liksom av sig självt. Vare sig vi vill eller ej, förändras vi hela tiden, så det är bara att hänga med, anpassa, försöka förstå, observera, acceptera och sedan släppa taget. Därefter lägger sig de förändringar som är goda och gynnsamma för oss och vi kan ta oss an och förhålla oss till världen på ett delvis nytt sätt.

Själv har jag glädjen av att empiriskt, i alla fall i delar och i sekvenser, få uppleva acceptansens kraft över förändring och nytänkande. Trots tankar om dåligt glid och fäste och en viss aggressivitet av detta i spåret, känner jag mig mer tolerant mot mig själv och mina reaktioner. Jag får ändå fatt i observatörerens glasögon och kan påminna mig många tillfällen under loppets gång där jag kliver utanför mitt grubblande och studerar det som pågår i mig. Jag använder tekniken medkänsla, tänka på hur andra har det i spåret, som en konkret övning för att hantera eget obehag – Så fort vi ägnar genuin empati och medkänsla för andra så kliver vi ur våra egna våndor och smärtor-.

Jag är i skrivande stund redan anmäld till nästa års Vasalopp, den första söndagen i mars 2013. Min empiriska egenforskning fortsätter. Min nyfikenhet inför vad som händer och sker med mig och, den såväl fysiska som mentala transformation som jag genomgår är allt för spännande för att jag nu ska kunna vara utan den utmaningen.  

I nästa text utreder jag den rent fysiska processen, som inte går att skilja från den mentala men är än mer svår att tala om då den är direktupplevd och icke formulerad i tankar och ord. Vad innebär det för min kropp att jag har börjat åka långlopp? Att utsätta kroppen för så lång tids påfrestning. Kan det vara nyttigt? Vilken process äger rum i kroppen från den första gången till den andra gången som jag utsätter kroppen för detta. Kan vi påverka oss själva ända ner på cellnivå?

Tills dess

Jag medverkar i Tänkvärt. Du kan lyssna på
klippet här.

Pastor Gregorius, en ond och omoralisk romanfigur i Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”, får en ny, mänsklig dimension i Bengt Ohlssons bok “Gregorius”.
Vi kan likt Bengt Ohlsson välja att utmana gängse uppfattningar, funderar Tomas Nilsson i Tänkvärt, och knyter an resonemanget till det som just nu sker i Europa och i Socialdemokraterna.

Bloggar Tags: kärlek, kärleksfull vänlighet, Välja försoning

Om vi inte ser detta så kommer vi för alltid att vara bundna till en romantisk föreställning om att de yttre betingelserna ska behöva vara på ett specifikt sätt för att vi ska bli tillfredsställda. Och så länge vi inte har en diktators makt att införa just våra drömlika föreställningar om hur vi tror att vi skulle vilja ha det på julen, så bör vi inse att det alltid kommer att behövas förhandlingar och kommunikation om hur vi ska fira jul. Det finns inte och har aldrig funnits något rätt sätt att fira jul på, endast olikt traderade seder som lagt mönster i vårt inre om hur det sedan därför måste vara.

Så varför inte ta chansen och försöka lägga ny räls, nya spår och mönster som kan traderas i framstigande led till barn och barnbarn?
Jag tar och gör ett försök i år med en nysatsning, väljer att lägga de mesta av mina julklappspengar på en gåva via SOS Barnbyar. På så vis lägger jag pengar där det kommer till bättre nytta och samtidigt genererar jag mer julfrid hemma genom att stå för ett större lugn då jag vilar från julrushens stressande atmosfär.

För alla som inte valt sin ensamhet till jul rekommenderar jag att söka upp någon familj att bli inbjuden till. Det blir dubbel glädje, då du får någon att dela din jul med och familjen får känna att de får hjälpa till, och det vill vi. För alla vill vi innerst inne göra gott och dela med oss av det vi har till andra.  Finns ingen sådan familj, välj då gärna någon av de offentliga institutionerna som Frälsningsarmen, Svenska kyrkan eller Stadsmissionens julluncher att delta i. Ge er då övningen att söka kontakt med någon ni inte känner, för att dela någon tanke med varandra.

Till oss alla skulle jag vilja ge följande övning: välj någon eller något beteende hos någon som ni år efter år brukar irriterar er på. Börja att träna redan nu. Sätt er ner och andas och föreställer vad den personen gör just nu, och vad den känner just nu, kanske just inför julen. Vilka föreställningar och förväntningar har han eller hon inför den kommande högtiden? Fråga dig själv vad du tror att den här personen skulle vilja mest av allt och föreställ dig att du ger henne eller honom det, och föreställ dig också en reaktion. Alla vill vi innerst inne vara lyckliga och känna oss behövda och älskade av någon. Sänd därför lite kärleksfull vänlighet till den här personen i ditt inre, om det går och önska er alla som kommer firar jul tillsammans just detta, att få vara lyckliga, tillfreds med er själva och andra. Önska och omfamna att vi alla förmår att känna kärlek och värme för andra.

Allt gott och julefrid till er alla

Bloggar Tags: julfrid, kärleksfull vänlighet, Mindfulness

Det presenteras ny forskning som fokuserar på vårt psykiska välbefinnande och immunförsvaret och dess ömsesidiga betydelse för varandra. Den nya disciplinen benämns psykoneuroimmunologi eller bara psykoimmunologi. Man har t e x kommit fram till att en trolig bidragande orsak till depression är inflammation i hjärnan. Professor Mats Lekander och docent Caroline Höglund på Karolinska Institutet  gör fullt friska försökspersoner sjuka för att studera och observera psykiska och fysiska symtom som smärtkänslighet och ångestkänslor.

Allt är än så länge i sin linda och inget går än att applicera i dagens primärvård, men de selektiva serotoninåterupptagshämmare, SSRI (eng. Selective serotonin reuptake inhibitor) som hittills används vid bland annat depression gör långt ifrån alla patienter friska, menar Daniel Lindqvist som arbetar i Lund under gruppledare Lena Brundin, Forskare vid Enheten för Psykoimmunologi.

Många är de föreläsningar som handlar om stress och vad psykoneuroimmunologi är, under de senaste 10 åren. Många forskare verkar vara något väsentligt och essentiellt på spåren. Det man framför allt tycks få allt svårare att förneka är att kroppen kommunicerar med hjärnan likväl som tvärtom. Sedan länge har det förts statistik över välbefinnande kopplat till sjukdomstillstånd och bortgång, genom så kallade självskattningsskalor. Dessa undersökningar har även länge pekat i samma riktning, d v s att de som upplever att de mår dåligt och känner sig sjuka, blir också sjukare och dör tidigare än andra, men man har liksom inte vetat vad man ska göra av den informationen. I dag, 15 till 20 år senare, bedrivs forskning som kan komma att visa att det finns tydligt sammankopplande samband mellan kropp och psyke, att de t o m kanske inte går att skilja åt. En tanke som får fäste i oss i form av oro påverkar oss lika mycket fysiskt som att ett brutet ben och avhållsamhet från träning och vårt normala liv ger oss negativa tankar om tillvaron och oss själva.

Tillbaka till min förkylning och det egenupplevda, när jag vaknar denna morgon, så känner jag mig i övrigt ganska nöjd och belåten med tillvaron. Det var t o m så att jag såg fram emot att få ta hand om bara mig själv under en dag eller två. Vara så där mysigt sjuk… alla måsten som plötsligt lämnade mig… När jag dag tre vaknade och inte kände mig så mycket bättre utan förstår att detta inte alls kommer att gå över på några dagar, så förändras mitt inre scenario med frågeställningar och oro som, hmm undrar just hur länge det här ska hålla i sig? Jag som tränar för att åka Vasaloppet… Mer en än vecka så hinner jag tappa mycket. Jag kanske är sjuk för att jag tränar för hårt? Jag kanske inte kommer kunna träna så här hårt alls mer? Jag kanske inte kommer att bli helt frisk igen..? Allt mer absurda tankar med långt gångna skräckscenarion börjar ta form i mitt sinne… Hur kommer det sig? Det är ju inte så att jag faktiskt tror att det är möjliga scenarion, men min hjärna tänker sådana tankar, redan efter tredje dagen på grund av endast en lite grundligare förkylning…

Det är här psykoimmunologerna har ett och annat att säga, och jag också i kraft av att vara mindfulnessinstruktör och terapeut. Kroppen, som mår dåligt, skickar signaler till hjärnan, som syftar till att dra ner på aktiviteten. Ett överlevnadsscenario skulle kunna vara att göra den här hjärnan lite lätt depressiv så att han lägger sig ned och vilar, skaffar sig den vila som den insjuknade kroppen så väl behöver. Så långt allt väl… om det stannar där, och att jag inser vad som sker med mig… Problem och försämring skulle kunna uppstå om jag inte kan tolka kroppens reaktioner. Jag kan då lätt vända detta i mitt nu lite lätt nedstämda sinnestillstånd, jaha jag blev sjuk för att jag inte mådde bra rent psykiskt, jag kanske är deprimerad…Och så påverkar dessa tankar kroppen igen med att må sämre och så har vi en nedåtgående spiral i full färd med att förlänga detta sjukdomstillstånd…Och kanske t o m fastna i en riktigt lång och segdragen depressivitet, med de följdskador som den i sin tur för med sig.

Här kan vi behöva hjälp och stöd att skapa förståelse för hur de här processerna ser ur och framför allt behöver vi alla träna oss i att förhålla oss mer nyfiket betraktande till oss själva. Så fort vi identifierar oss med såväl glada som negativa tankar så utgör vi en risk för oss själva. Om min oro får fäste i mig på grund av tankar runt min sviktande hälsa så kommer jag antagligen att ha liknande omvänd oro då jag är frisk och mår bra, d v s hur länge ska detta vara, tänk om jag blir sjuk snart, det här är lite för bra för att var sant… snart vänder det e t c. Så länge vi har ett slags magisk uppfattning om lycka och olycka, som om de vore begränsade entiteter som vi förtjänar eller inte förtjänar, så kommer vi alltid att missförstå oss själva och de signaler som kroppen och sinnet ger oss. På samma sätt som vårt medvetande, eller tänkandet, tycks associera fritt, ofta utan sammanhang, som om det pågick en svårbegriplig dokusåpa i vårt inre, kanske även kroppens upplevelser och signaler många gånger är lika tvetydiga. Vi bör alltså behålla en stor dos skepticism inför den information vi kommer över; lyssna uppmärksamt och nyfiken, registrera det som sker men med insikten om att även detta tillstånd kommer att förändras.

Och håll ögonen öppna efter ny forskning på området. Ett hett tips: Nobelpriset i medicin i år handlar delvis om vad som gör att immunsystemet drar i gång.

Allt gott

Bloggar Tags: fysisk och psykisk sjukdom, Mindfulness, Psykoneuroimmunologi, stress

Artikelrubriken syftar till ny forskning om att optimister lever sju år längre. En undersökning från Yale University visar att människor med en positiv attityd till livet lever i snitt 7,4 år längre än pessimisterna. Detta ska vidare bero till 50 % på gener och 10 % på yttre omständigheter. Resterande 40 % ska då enligt denna undersökning gå att påverka. Så långt så väl. Det är när den intervjuade, numera pensionerade läkaren Nisse Simonson, kommer med sina ”tio gladtips” som det inte längre ligger modern forskning bakom allt det som påstås.

Det mesta bland de tio råden ligger faktiskt på rätt sida om modern forskning, d v s att vi kan påverka hur vi ser på världen genom träning. Frågan är bara hur? Det går, nämligen inte att göra som i tips 2: Styr dina tankar! Det kan tvärtom ha motsatt effekt. Om jag verkligen mår dåligt och väljer att förneka detta genom att förtränga de tankar som då genereras av te x en känsla, så är
risken stor att den negativa tankespiralen växer sig större och att det i sin tur genererar än sämre mående, och det i sin tur leder till nya negativa självförnekande spiraler: ”Titta, jag klarar inte ens av att tänka en positiv tanke!” Detta är numera vedertagen kunskap inom KBT. Den tredje vågen, som KBT befinner sig i, tar avstånd från de första manualer om just positivt tänkande, där man tagit ny forskning och patientstudier i beaktande, om hur hjärnan fungerar. Faktum är att de nya och viktigaste inslagen i den tredje vågen av KBT i stora drag innebär kunskap hämtat ur buddistiskt tänkande om människan psykologi som i väst getts rubriken mindfulness, och hur man inom det området arbetar med acceptans.

Att acceptera vart jag är just nu och de tankar och upplevelser av vilket slag de än må vara är grunden för att kunna ta sig någon annanstans än där jag befinner mig just nu. All annan strävan leder lätt till en boxningsmatch med mig själv där knockout eller walk over är en vanlig utgång.

Likaså leder gladtisp 8: Ge dig själv KBT – ”Försök prata allvar med dig själv när du hamnar i en negativ spiral…”, till oönskade effekter. I stället för att träna dig själv till att bli observatör till det som pågår i ditt sinne och de tankar som fritt flyter omkring, gör du dig då till del av själva skådespelet som pågår på din inre scen. Det är då troligtvis så att du kommer att se det som pågår i dig som verklighet och att du slits mellan onda och goda demoner…(läs:tankar). Du blir reaktiv och kommer säkerligen banna dig själv för varför du låter negativa eller självbegränsande tankar förpesta ditt sinnelag.

Alla tankar, känslor och upplevelser i kroppen är av intresse och bör uppmärksammas för vidare studier. Via mindfulness och meditation handlar det framför allt om att väcka nyfikenheten
på dig själv, hur du och ditt sinne fungerar. Successivt kan vi så kliva lite åt sidan och i stället bli åskådare till det som pågår. Reaktiviteten kommer så över tid att avta och dit välbefinnande att öka.

Men vägen dit kräver samma övertygelse och disciplin som när man tränar inför Stockholm maraton eller Vasaloppet, och ger också samma insikt, ju mer du tränar desto större glädje och mindre smärta kommer din kropp (under loppet och livet) att ge dig.

Allt gott

Bloggar Tags: Mindfulness, optimism, postivt tänkande

Under rubriken “Tänkvärt” delar kända (eller okända) och garanterat kloka människor i Västmanland med sig av sina funderingar över livet och vardagen. Du hör dem direkt i radio måndag – torsdag cirka kl 07.20.

Träna motivation
Vi vet vad som får oss att må bra och lyckas, men varför gör vi inte det. Enligt Tomas Nilsson är det för att vi saknar motivation. Men det är något vi kan öva oss i.

Inte hela chokladkakan i kväll.

Under rubriken “Tänkvärt” delar kända (eller okända) och garanterat kloka människor i Västmanland med sig av sina funderingar över livet och vardagen. Du hör dem direkt i radio måndag – torsdag cirka kl 07.20.

Tankar vid en lövräfsa
När Tomas Nilson stod och krattade löv började tankarna vandra iväg. Allt annat
som också behövde göras, studsmattan som skulle plockas in, hur julen skulle
firas. Men så påmindes han om att han stod och krattade löv.

Det finns inget annat än det som pågår just nu.

Bloggar Tags: Medveten Närvaro, Träna