May
23
2010

Att vara mindful i din vardag

Jag har börjat åka rullskidor. Någon frågade mig om det handlar om ”Vasaloppsångest”. Jag kanske inte gillade formuleringen men visst, sedan i vintras har jag gått i tankar om att ta mig an Vasaloppet, vilket för mig är ett lappkast i förhållande till inställningen som jag haft hela livet till liknande tävlingar.

 Jag väcktes ur mina förutfattade tankar av ett enkelt men för mig tankeväckande svar på frågan: varför Vasaloppet? Frågan besvarades av en i TV intervjuad åkare i årets lopp med: Det är som en massrörelse, alla dessa tusentals människor har bestämt sig för att göra samma sak under en dag. Den känslan av gemenskap som gör att man leende står och stampar i starten, vilket fyller en med energi inför uppgiften. Efter de första två milen så kan man skåda att de flesta fortfarande är uppfyllda av detta men var och en börjar sakta glida in i sin egen värld, sina egna föreställningar, ett slags meditativt tillstånd där var och en avgör vad de egna gränserna går för den egna prestationen…

 Det slog mig då, att detta är ju som meditation, som mindfulness. Eller rättare sagt, hur kan man ta sig an Vasaloppet på ett mindful sätt, hur kan man ta sig an allt man företar sig på ett mindful sätt?

 Så jag har börjat åka rullskidor, Vasaloppets vara eller inte vara. Precis som mål och syfte med meditationen, försöker jag förhålla mig mindful även till detta mål. Jag ser Vasaloppet där framme som en fyr som får pekar ut riktningen. Men det är inte syftet och anledningen när jag åker rullskidor. Jag försöker i stället vara i rullskideåkandet, att vara mitt nästa staktag, kanske med stöd av andningen: andas in när jag lyfter och andas ut när jag sätter stavarna i asfalten och trycker ifrån…Vart går gränsen för hur hårt man kan trycka ifrån och ur långt orkar jag åka idag, hur mycket tål min kropp?

 Här går en skarp linje mellan späkning och att ödmjukt testa mina gränser. Att verkligen ta reda på hur jag bygger upp min träning handlar inte om att anamma träningsprogram med diverse olika upplägg som passar alla…Det handlar om att lära sig att lyssna och därefter tolka min egen kropp, förstå signaler, nyanser av trötthet, mjölksyrans beskaffenhet; Är den av karaktären, jag återhämtar mig efter nästa utförslöpa, eller är jag på väg att nå min gräns, gå in i väggen som det heter, även på idrottsspråk.

Allt detta blir metaforer för meditation, ja allt vi företar oss som människor, för livet: Hur kan jag utmana mig själv utan att gå över mina gränser i förhållande till vad jag klarar av och vad jag behöver för att växa och utvecklas. 

En mycket insiktsfull friidrottstränare som jag hade förmånen att möta i mina senare tonår gav mig många insikter när det gäller träning, som jag först långt senare i vuxen ålder förstod att förvalta. Det här var den första insikten:

 Jag hade precis börjat träna löpning, jag satsade på korta distanser. Jag var med om min första intervallträning. Vi skulle springa 400 m x 4. Jag försökte, med allt jag hade inom mig, hänga på de andra kamraterna som tränat länge, vilket slutade i att jag kräktes efter den sista intervallen…

Tränare kom fram till mig med bestämda steg och lät meddela: det här träningspasset hade du kunnat vara utan, du kräktes ju bokstavligen upp alltihop…

Är det inte vanligt att vi just förhäver oss, tror att vi testar gränser, eller, utan att tänka alls utsätter oss för saker vi inte är redo för eller mäktar med, och för vems skull då?

 Träna på att bli lyhörd inför dig själv, ditt psykiska såväl som ditt fysiska medvetande. Sätt gärna mål men förhåll dig ödmjukt till dessa. Träna på att vara i det du gör, vad du än gör. Ta gärna andningen till hjälp till att ha kontakt med din så kallade parallella uppmärksamhet. Testa nu, att medan du läser detta samtidigt ha kontakt med din andning. Det gör dig medveten om ditt medvetande, och då tränar du upp din lyhördhet inför vad som pågår i dig och chanserna ökar att du hör och kan uppleva dina gränser just nu.

 Den vietnamesiske munken, Thich Nhat Hanh, uttrycker det lika enkelt som slagfärdigt i sin bok Mandelträdet i din trädgård: Om du dricker te, drick te, om du diskar, diska!

Att vara i det vi är i just nu är välgörande för oss, där inte bara sparar vi på vår energi, utan vi vinner ny. 

När du märker att nästa löparsteg, eller stavtag medför tankar om prestation, liknande: undrar just hur mycket fortare kommer det att gå idag…Ta då vänligt tillbaka fokus på andningen och var istället i det du gör just nu, inte det som eventuellt händer sen, som du ändå inte vet om det ska ske eller ej.  

Utmana gärna dig själv, men gärna då varsamt och respektfullt.

Läs mer om vad mindfulness innebär och vad det kan ge dig här. 

Ta hand om dig

Bloggar Tags: , , , , , , , , , ,

3 Comments + Add Comment

  • …härligt..försöker lära mig att älska det nödvändiga. Har kommit så långt att jag i alla fall (oftast) accepterar det nödvändiga. Det nödvändiga? You tell me! Kanske kan vi ta några pass tillsammans – rullskidor och inlines?
    Kram Anders

    • Ingenting är nödvändigt. Men om rullskidor ger en möjlighet till att uppleva ytterligare en dimension av livet, så varför inte. Har du rullskidor? Inlines är annars också nytt för mig så gärna. Det är lättare att träna sig att vara nybörjare när man faktiskt är det. Det är säkert därför det ska var så nyttigt för oss människor att ha så många “premiärer” som möjligt i livet. Hjärnan tycks liksom bygga nya vägar, nya synapser och cellbildningar måste till för att förstå en ny företeelse. Kropp och psyke hänger så ihop, tror jag. Om vi gör det möjligt mentalt finns inga fysiska hinder och vise versa. Här kommer ju vikten av att som ung, och gammal, få känna att man behärskar sin kropp, sitt instrument eller sin fotboll…Vad det än är så kan det vara avgörande för hur man ser på möjligheter i livet, att kognitivt få uppleva att övning ger färdighet.
      Förutsättningen är att tillfredsställelsen kommer inifrån, inte att den yttre världen, föräldrar, lärare eller andra gör bedömningen. Detta kräver ett nytt sätt att se på lärandet, att vi inte bara skall öva på det vi vill bli bra på, utan också öva på att betrakta oss själva under övning, så att vi själva kan uppfatta och vara lyhörda inför vår egen utveckling.

      För egen del är just detta det svåra, att behålla detta fokus i vad jag (man) än gör. Hur snabbt det är att glida över i jämförelser med sig själv och andra. Är jag bättre nu, går det fortare nu, hur snabbt kan jag åka Vasaloppet…? All denna inre dialog gör mig (oss) döv (a) inför min (vår) egentliga utveckling, som ligger i att behärska, förfina och bli en del av det jag (man) gör.

      Kram
      Tomas

  • ingenting är nödvändigt kanske kan kopplas till gestaltterapins första regel om att du inte behöver göra någonting alls. Viktigt med den medvetna balansen mellan premiärer som personliga trippar och förändring som tillstånd. Utifrån detta gillar jag begreppet att älska det nödvändiga. Nödvändiga som det av dig medvetet valda,…när du äter en banan så äter du en banan…

    njut av premiärmingel

    A

Leave a comment

Kategorier

Tomas Nilsson

Diplomerad Mindfulness instruktör, samtalsterapeut, coach och handledare med mer än 14 års erfarenhet av att arbeta med individer och grupper med personlig och professionell utveckling. Tomas designar utbildningar och föreläser inom Mindfulness, Det coachande ledarskapet och mångfaldsfrågor.

Mindfulness HQ

Popular Posts