Feb
19
2019

Dags att genomföra paradigmskiftet i ledar- och föräldraskapet.

De senaste 100 åren har ledarskapet i Sverige gått från förväntan på en auktoritär person som fattar beslut med hjälp av att peka ut riktning, ange tydliga normer, regler och direktiv, till att vi efterfrågar ett relationellt och inkluderande ledarskap, där man som medarbetare förväntas såväl bidra som att omfatta de mål som sätts upp.  

På samma sätt skulle jag vilja påstå att barnuppfostran genomgått en liknande utveckling, kanske ännu tydligare, från aga till att se barn som små vuxna med givna rättigheter. Jag tror de flesta av oss har svårare att tänka sig att vi ska tillrättavisa barn med aga idag, än en chef som pekar ut riktningen med hela handen för sina medarbetare, utan att ta in deras synpunkter och använda yttre påtryckningsmedel som morot, och piska.  Emellertid, det första påstående väcker kanske avsky medan det senare kanske till och med kan väcka en viss förståelse oss många, vad ska chefen göra om ingen vill ro båten framåt?

Jag vill inte likställa handlingens omoraliska värde, då aga till och med är ett brott, vilket det senare verkligen inte är, men resultatet kan bli detsamma. Inför odiskutabla tydligheter, konsekvenstänk och hot om repressalier får vi lika lydiga men omotiverade medarbeta som dåtidens barn, uppfostrade med fysisk och psykisk bestraffning som styrmedel.

I famlandet efter nya verktyg att styra och påverka våra barn, sedan barnagan förbjöds i Sverige, 1966, har vi antingen försökt oss på så kallad fri uppfostran, d v s avsäga sig ansvaret helt som guide och vägvisare för vår avkomma, till att fortsätta med konsekvenser, repressalier och bestraffningar, men utan aga. Med risk för att delge er en lite väl kraftfull metafor för det senare agerandet, skulle kunna vara då jag tar med mig nya vänner för att fiska för första gången. När nybörjarturen har gett dem napp och fisken vill medtagas hem till middagsbordet så ska ju fisken avlivas. I båten finns en så kallad gäddhammare. Den ena hammarskallen är av metall, den andra är gummiklädd. De flesta av mina nya fiskarbekanta, nya inför avlivandet av fisk väljer den, omedvetet eller medvetet – skulle tro det tidigare-gummiklädda hammarskallen. Resultatet blir detsamma, fisken dör, kanske med lite längre lidande för såväl gäddan som för omgivningen, som behöver bevittna detta.
Hot om bestraffning eller uteblivna förmåner som konsekvenser har samma effekt som barnaga, dv s i bästa fall får vi lydiga barn, men aldrig motiverade och ansvarstagande, och lidandet blir i många fall till och med längre och mer utdraget än med dåtidens aga.

Många av oss är vilsna, som i limbo, mellan aga och fri uppfostran, och letar efter alternativ till bestraffning och belöning som styrmedel, såväl i ledar- som i föräldraskapet. Ett av problemen är ofta att vi ser såväl ledar-som föräldraskapet som något instrumentellt, där vi ska tillgodogöra oss olika kognitiva metoder för att styra medarbetare och barn. Den utgångspunkten leder åt samma håll, att du som förälder eller ledare ska sitta inne med sanningen och kunskapen, om vad som är rätt för barnet eller medarbetaren, vilket vi sällan eller aldrig har möjlighet att ha vetskap om. Vi vet i regel väldigt lite om andra, och i regel nästan lika lite om oss själva. Vi blir liksom till i mötet med andra. Det mesta vi gör, tänker och känner uppstår i situationen vi är med om just nu, eller i tanken på situationer vi tror vi ska var med om eller har varit med om.

Så, hur gör man då? Hur ska vi vara ledare och föräldrar i en tid där värdegrunden talar om lika rättigheter, samförstånd och medbestämmande?

  1. Gör upp med det gamla tankesättet en gång för alla. Belöning och bestraffning leder bara åt ett och samma håll och ger omotiverade och i bästa fall lydiga medarbetare och barn, men de kommer aldrig att leverera på eget initiativ, komma med något oväntat (i alla fall med positivt innehåll) eller innovativt. I sammanhanget skall sägas att detta är bättre än att inte få någon leverans alls, eller en mycket dålig sådan. Så, konsekvensuppfostran och ett liknande ledarskap är ett bättre alternativ än den fria uppfostran eller så kallad les affair, låt-gå-ledarskap. Jag är övertygad om att denna metod, om den ens är värdig att kallas en sådan, skapar nog mest lidande för alla.  Det är väl också en förklaring till varför konskevensmetoden – morot och piska- är så seglivad. I brist på något bättre alternativ väljer vi det minst dåliga. Metoden ligger dessutom i blodet på oss. De flesta av oss har fått en del av sleven (symboliskt eller ordagrant). Det är väl därför så kallade Supernannies och David Eberhardska råd och tips får fotfästen lite då och då, som mammutar på en sedan länge igenvuxen savann. Frustration göder frustration på samma sätt som våld föder våld, starka känslor smittar och får situationer att eskalera till infekterade konflikter. Bestraffning och belöning verkar forskare dessutom ha funnit stimulera samma område i hjärnan. Så hot om indragen belöning eller tal om utlovad belöning får i princip samma resultat i den mänskliga hjärnan.  Det är nästan lika obehagligt för oss och inte något som stimulerar och motiverar.  

  2. Vi blandar ihop gräns med konsekvens. Barnet söker en gräns och så gör vuxna människor med. Vi vill och behöver ha något att hålla oss till. Det är en bra utgångspunkt, att människan har en medfödd vilja att anpassa sig, vill ingå, bidra och fungera i en grupp, för sin överlevnads skull. När vi inte gör det på ett bra sätt, eller utför handlingar som krockar med eller på annat sätt motverkar såväl vårt eget som gruppens bästa, då är det för att vi inte kan bättre just då. Det är här vi behöver en ledare eller förälder som kan sätta gränser med varm hand, vara guide och vägvisare och medverka till att utveckla och göra det tydligt för barnet eller medarbetaren vad som sker just nu, kunna beskriva vad de faktiska konsekvenserna blir av individens handlande för individen själv och för enskilda medlemmar i den grupp som individen ingår och för gruppen som helhet. Vi behöver här också kunna visa på den väg som leder till bättre konsekvenser för såväl individen som för gruppen och dess respektive medlemmar. Det är gynnsamt och psykologiskt logiskt att utgå ifrån att alla vill delta och samverka i grupper, om de kan och vet hur.

  3. På samma sätt som polisen och medarbetare i frihetsberövande institutioner arbetar med att inte låta sig smittas av arga medborgare och tränas i ett lågaffektiv bemötande, så behöver också ledare och föräldrar öva på detta. Med ilska och frustration målar vi in oss själva och andra i hörn som väcker liv i våra hotsystem och ger oss begränsade handlingsutrymmen.

Vi behöver skapa bättre förståelse för människan som ett överlevande djur med, förvisso ett visst antal handlingsstrategier, men ofta med ett ganska så begränsat antal alternativ.

Därför behöver vi öva, göra fel och slipa på och hitta strategier som fungerar bättre i nästa uppkomna situation.

  • Därför är mottot, våga göra fel och lär dig utifrån dessa, det vill säga, trail and error, viktigast. Vi är inte så kloka, logiska och rationella som vi så gärna skulle vilja och tror oss vara. Vi har som sagt begränsade valmöjligheter, och i vissa svåra situationer så krymper dessa alternativ till riktigt få. Genom att inta en mer accepterande hållning till människans ibland lite trubbiga men effektiva överlevnadsskydd, kan vi lättare lägga prestige, konkurrens och allvetande attityder på hyllan och omfatta och ta in det stora paradigmskiftet på fullt allvar.

Detta skifte understryker värdet av att öva på relationer och svåra situationer som väcker upp automatiserade strategier som hjälpt oss själva att överleva men kanske inte är optimerade för att hjälpa andra – det finns ju fler sätt att avliva en gädda på.  Återigen är vi tillbaka till det gamla platonska idealet, känn dig själv, levererat av Oraklet i Delfi, som förklaring till varför Sokrates skulle vara den visaste mannen i världen, för hans vilja att nå kunskap om sig själv. Inte för att han besatt en mängd olika sakkunskaper, utan för hans strävan och vilja att lära känna sig själv utifrån attityden som okunnig och ovetande, men tålmodig och läraktig .

About the Author:

Leave a comment