Sep
9
2014

Demokratins överlevnad bygger på att alla får en del av kakan

I dessa valtider och politiska meningsmotståndare och meningsfränder så verkar det som att de flesta av oss gärna enas om en och samma större motståndare: De som står längst bort från etablissemanget, de som inte har fått sin röst hörd, de som väljer missnöjet som utlopp för sin frustration, de som gör sig till offer för omständigheter och som söker en syndabock för det som blivit så fel i deras och kanske deras närmast anhörigas liv.

Jag tänker, i motsats till media i allmänhet, inte nämna dessa företrädares partier vid namn, inte heller benämna deras företeelse med andra populistiska tillmälen, för det är enligt nu rådande forskning en av anledningarna till att de får mer luft under sina vingar, när vi använder deras språkbruk, deras ord i rubriker och tidningsartiklar.

Än viktigare är det att här ta udden av de ibland alltför upprörda och kränkta röster i dem som ska företräda den andra, så kallade, goda sidan, som nu hörs ljuda över landet, genom att påvisa det allmänmänskliga i det som dessa människor gör i sin känsla av utanförskap.

Jag förstår att kraften och vilja i att förenas runt en och samma fiende är stor, så min uppgift här är också stor och svår.

Jag börjar trevande med den klassiska texten ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill få kontakt till vilket pris som helst.”

De är alla vilsna själar som skriker om återkomst om en svunnen mörk tid och som vill skylla sin rotlöshet och sitt utanförskap på någon annan. Deras handlingar skall icke förmildras, eller fråntas dess eventuella kriminella innebörd, men är det nödvändigt att förstora och med rädsla benämna dem som om dessa handlingar företräddes av ondskan själv? Se dessa brott för vad de är. Om det handlar klotter och vandalisering, rubricera det så, om det handlar om våld och andra övergrepp, så skall de straffas precis som alla vi andra, men benämn inte deras handlingar som kommen ur en ond sekt som hotar att slå omkull hela vårt samhälle. Rädslan eldar på förakt och hat.

Forskning på temat visar att vi har blivit mer och mer toleranta för varje årtionde efter andra världskriget, men att under samma tid har dessa extrema gruppers språkbruk och vokabulär synts allt mer i media.

Är inte det vi ser snarlikt den ekonomiska utvecklingen vi ser i hela Europa? Allt fler människor tillhör någon form av medelklass med allt mer liberala åsikter, medan en allt mindre grupp som har fått det mycket sämre, har blivit tydligare i att utrycka sitt förakt för det etablissemang som inte gynnar dem alls.

I Grekland har detta blivit som tydligast, när självaste de demokratiska grundvalarna, som ska försvara de mänskliga rättigheterna, misslyckas och skakas så pass att en större massa börjar välja missnöjet som den enda politiska utvägen (minns Hjälmar Söderberg igen:”…i brist därpå avskydd och föraktad…”)

Ingen kommer undan i detta genom hela mänsklighetens historia upprepade scenario: De som inte får delta på liknande villkor, när de materiella klyftorna växer sig för stora, kommer förr eller senare att vända sig mot de som har makten, för att ”…få kontakt till vilket pris som helst.”

Om vi inte ser detta, om vi skriker tillbaka i vår egen upplevda kränkthet, för att några ungdomar påminner oss om ett mörkt förflutet som vi inte vill kännas vid, är vi själva del i att uppvigla och stärka det utanförskap de redan känner. När inte ens präster och pastorer kan minnas kärleksbudskapet, utan ropar om kränkthet av såväl själsliga som fysiska kyrkorum, då är vi farligt ute. Då kan jag höra hur de missnöjda mobiliserar i bekräftelsen av att ingen vill veta av dem, ingen kommer att älska och ta sig an dem. Det finns ingen plast för de utstöta. De möts av de “godas” förakt och fördömanden.

Vi speglar i detta endast det de själva känner, vi råkar ut för ett slags känslosmitta. Också det mänskligt och förståeligt, men jag skulle vilja kunna kräva lite mer av oss som inte är utanför, vi som har arbeten vi gillar, tar del av den allt växande medklasskakan, jobbaskatteavdragen, rut och rot. Kan inte vi stå ut lite mer, tåla lite mer? Visa på att de demokratiska och mänskliga värderingar tål att ifrågasättas, tål att dribblas med, för att vi väljer det goda. Om vi istället hyser rädsla för det som skulle kunna hända igen släpper vi in förakt och avsky i våra hjärtan och blir de som vi väljer att stöta bort. Kränktheten och föraktet kommer alltid att komma tillbaka, lika säkert som en skickligt kastad bumerang.

En uppmaning till alla kyrkor i landet, och alla andra offentliga rum: Bjud in de utstötta, för de har ingen stans att ta vägen. Bjud in de som inte känner delaktighet. Betänk att de kanske är närmare en miljon människor i Sverige kommer att uppleva ett av dessa partier som ett fullgott alternativ nu på söndag den 14 september. Ta dessa personer på allvar, möt dem i dörren när de är på väg ut i kylan, stoppa dem och säg att de alltid är välkomna in i värmen. Och ge aldrig upp. Se deras utanförskap i dig själv. Känn det mänskliga i att vilja tillhöra, att få ta del av det goda och gemensamma.

Avslutar med ytterligare en koppling till Doktor Glas men denna gång får Pastor Gregorios i Bengt Ohlssons tolkning stå som förebild och resenär i kärlekens lärosäte, om vikten av att få vara ”ianspråkstagen”:

”Jag kände hur något inom mig fylldes ut och togs i anspråk, som om jag vore en varmluftsballong som för första gången får erfara hur det är att fyllas, helt och hållet, så att varje veck rätas ut, av en vilja att göra gott och vilja väl, att beskydda, hålla av och offra sitt liv för en annan, om så skulle behövas. Kärlek helt enkelt.”

About the Author:

Leave a comment

Kategorier

Tomas Nilsson

Diplomerad Mindfulness instruktör, samtalsterapeut, coach och handledare med mer än 14 års erfarenhet av att arbeta med individer och grupper med personlig och professionell utveckling. Tomas designar utbildningar och föreläser inom Mindfulness, Det coachande ledarskapet och mångfaldsfrågor.

Mindfulness HQ

Popular Posts