Aug
30
2010

Föräldraskap och mindfulness

I mötet med våra barn är det lätt att bli påmind om hur svårt det är att var mindful.

Om du inte märkt att du har varit uppe i varv eller stressad på jobbet så bli du antagligen snabbt varse då du kliver in innanför dörren och möter dina barn,  stora som små. Eller då du i i farten, på väg hem till middag, andra praktiska göromål och fritidsaktiviteter, hämtar upp dina små på skola och förskola.

Framför allt de små har ju, de flesta av dem, i alla fall innan skolåldern, fortfarande kvar den medfödda förmågan att var väldigt närvarande i framför allt sina känslor. Deras försvar är ännu inte utvecklade, vilket gör att känslor utageras gärna direkt, utan omsvep. De är ofta i känslan och vi är kvar i huvudet i allt som har behövt göras under dagen, vilket nu i hämtandet, på väg hem, vänder över till allt som behöver göras när vi kommer hem.

I dessa stunder är det lätt att vi inte ser, eller orkar med att var i barnets påtagliga känslomässiga nu.

Du ser ändå fram emot att möta din son eller dotter, men möts av någon som behöver bryta upp från något som de befinner sig mitt i. Är vi då inte medvetna om vad som är i görningen, nämligen att två värdar krockar, den direktupplevda med den sakligt och rationellt planerande, är det lätt att vi tar åt oss av besvikelsen och reagerar på samma sätt som barnet.

Bra dagar tar jag mig tid att vara kvar en stund, komma i tid, se vad som pågår, i bästa fall leka lite, hänga på i det som sker just nu. Mötet blir till något helt annat då. Om du inte har provat detta, ge det en chans, barnen är med direkt, de missar aldrig en chans när de ser att du vill vara här och nu, mitt i det som pågår i deras värld, i leken. Kanske kan vi vuxna känslomässigt slå an till en känsla vi glömt av, den att ge sig hän, leka, utan mening eller mål, endast för att det bygger relation och göder känslan av att vara människa, att vi alla blir till i mötet mellan du och jag.

På senare tid har det varit ont om sådana dagar för oss, mig och barnen. Det är lätt att halka tillbaka, in i görandet och måsten, scheman, planering av vuxensaker, där tiden känns knapp och leken blott ett vagt minne från en bortglömd tid. Aktiviteter för barn, aktiviteter för vuxna. De har sina och vi har våra. Dagarna går åt till att hinna med det som skall hinnas med…

Tills jag åter igen kommer på mig själv. En dag, som den här, just i detta nu, att livet är inget som skall hända sen, till helgen, semestern eller andra lediga dagar. Det är nu, just i detta nu. I hämtandet, i bärandet, i matlagandet, i handlandet. Allt detta, som lätt blir måsten, det som skall ske innan föreställningen om att det riktiga livet skall ta vid. Det vi kallar fri tid, där egna och barnens intressen skall blomma ut, förkovringar i görandets tecken. Inget fel med det, men om det är allt som står till buds, lever vi, som om vi levde. Som om livet stod på vänt, i väntan på sin tur att få levas fullt ut.

Så påminn gärna också dig själv, helst varje dag, att det är nu, just nu i detta ögonblick som du har chans att bygga relation med ditt barn, i mötet mellan barnet och dig, om ni stannar upp och tonar ner betydelsen av aktiviteten i det som skall göras och betona i stället att vara i det som är. För vad det än är, så är det, det som är livet som väntar på att få levas av dig.

Läs mer om vad mindfulness och medveten närvaro innebär och vad det kan ge dig här.

Om du vill prova på: Välkommen till vår morgon -meditation.

Leave a comment