Förskola, skola, barn, ungdomar och mindfulness

Att tidigt i livet få tillgång till en större repertoar genom att träna medveten närvaro är en lockande och välvillig tanke. I dag befinner sig unga människor tidigt i livet under press från en yttre verklighet som ständigt kräver deras uppmärksamhet, alltifrån TV, TV-spel, datorer, dataspel och facebook, till att prestera resultat såväl inom skolan som på fritiden, ofta med ett späckat schema inom idrottens värld. De är också barn till föräldrar som inte alltid har närvaro inskrivet på schemat vilket gör att de blir barn av sin tid, lever med vuxnas reaktivitet runt omkring sig i form av stressade föräldrar och ofta icke närvarande lärare och pedagoger.

Men… Eller just därför, vill jag lägga in en stor brasklapp här.

Det är av största vikt att föräldrar och pedagoger tas med i detta arbete från början. Vi står i dag inför flera försök i skolor i Sverige idag, där mindfulness introduceras som ett sätt för många att hantera sin vardag bättre, och det är som sagt ett välvilligt och på många plan eftersträvansvärt, men vi ska se till att de vuxna fullt ut är med på banan.

Risken är annars överhängande att vi ger verktyg till barn och unga att hantera en allt för stressad tillvaro som vi vuxna har varit med att skapa. Då skulle detta övande bli likt de mobbningsplaner som prövats och misslyckats i stort, där ansvaret i allt för stor utsträckning har lagts på barnen.

Ingemar Gens, samhällsdebattör, författare och före detta jämställdhetsexpert på länsstyrelsen i Gävleborg som uttalar sig i SvD den 16 maj 2011, menar just att den fria leken, där barnen själva ska ansvara för sin egen utveckling, är ett exempel på hur vi vuxna förväntar oss att barn ska lösa sina förehavanden på egen hand. I själva verket är dessa pedagogiska lösningar en grogrund för könsdiskriminering och mobbing, menar Ingemar Gens.  I den ”fria” leken får barn snarare en god undervisning i hur djungelns lag fungerar, om jag tolkar Ingemar Gens fritt, den starke överlever, resten går under.

De insatser som därefter har implementerats i skolor och förskolor, som omgärdats av mottot; nolltolerans för våld, är ett hån mot unga människors sätt att relatera till varandra. Det är krav som läggs på barn för att vuxna abdikerar från sin roll som medvetna aktörer, gränssättare och konfliktmedlare. Avsaknaden av att vuxna interagerar i barnens lek och förehavanden är det som barn lider brist av på alla plan, i förskolan, skola och i ofta även i hemmet. Barn lämnas åt sig själva att fatta svåra beslut, och alla åtgärdsplaner har hittills handlat om att utbilda barn i att hantera dessa situationer bättre, med krav på mer moral, solidaritet och välvilja från barnet. Så att vi vuxna ska slippa!

Låt därför, när mindfulness och medveten närvaro kliver in på scenen i våra skolor bli just det verktyg som ökar pedagogers och vuxnas interaktivitet i barnens värld. En samvaro mellan vuxen och barn som präglas av respekt och uppriktig nyfikenhet inför varandras olikheter, värderingar och upplevelser. Att utöva mindfulness handlar framför allt om att öka acceptansen av olikheter och att få fatt i de omdömen vi så lätt fäller om andra.

Mindfulness får inte bli ett verktyg för pedagoger att ta till när klassen är stökig eller bråkig, som ett medel för att uppnå ordning, lugn och ro. När mindfulness fungerar i ett klassrum eller på en förskola är när pedagogen blir medveten om sina upplevelser, och därefter kan översätta sin inre kunskap till att bli mer lyhörd och nyfiken inför det som pågår i gruppen och i relationerna mellan barn och ungdomar. Lugn och ro, och en god atmosfär är något som kommer med allt detta, när allt annat även får finnas med acceptans och tillit till unga människors förmåga att, med en väl utbildad och ödmjuk guide själva träna sig i att på sikt kunna hantera sin egen reaktivitet och att välja det som är bra för en själv och andra.

Allt gott

Bloggar Tags: barn, förskola, medveten närvaror, Mindfulness, mobbing, skola, ungdomar