Mar
10
2011

Hjärnan och Vasaloppet

Nu är jag klar. Nu har jag kommit till mål, i Mora. Mitt första fysiska mål har förverkligats.
Så här i efterhand kan jag påstå att jag genomförde allt enligt plan. Jag höll min måltid som var satt till runt 8 timmar plus minus 10-15 minuter (8 timmar och 55 sekunder). Jag hade förberett mig väl (86 mil skidor i benen). Trots allt detta så får jag uppleva det som många med mig brukar formuleras på följande vis: sista milen så går man på ren vilja.
Vad är det som händer i hjärnan när energin börjar att sina, när kroppen signalerar att nu börjar det bli brist på det mesta i kroppens alla olika delar?

Jag hade en härlig skidtur fram till Evertsberg, ungefär halva loppet, jag var lite tröttare än jag hade hoppats på efter de sista backarna upp till kontrollen, men modet var på topp, solen sken och temperaturen var perfekt (några minus och fortfarande hårt före i spåren) Jag hade bra glid och hyfsat fäste. Jag hade till och med unnat mig att beskåda de vackra omgivningarna med öppna myrar och vidder med enstaka robust gråa fäbodar utefter spåret.
Detta toppades med att min fru väntade och hejade på mig i Evertsberg, vilket gav mig en enorm energiboost som räckte ända till Oxberg.  Därefter, ungefär 3 km senare, på väg mot Hökberg, inträffade något helt annat i min kropp som i sin tur genererade nya icke så angenäma tankar i mitt sinne.
Känslan som smyger sig på uppkommer i mig av en ren besvikelse. Jag hade i mitt inre föreställ mig att, inte helt utan hjälp från gamla Vasaloppsåkare, efter Oxberg är det bara utför. Så var (läs:är)det nu en gång för all inte riktigt. Förvisso så stämmer det att höjdskillnaden är ett faktum, Oxberg ligger 50 m högre upp än Mora, men spåret knixar upp och ner och många långa rakor med små uppförslut som avslutas med kortare backar, några brantare backar nedför för att snabbt ta höjd med en ny backe uppför.
Så jag blir besviken, och jag kan inte förmå min hjärna att släppa detta faktum. Besvikelsen övergår snabbt i ren ilska och jag tänker tankar som: Kommer det en backjävel till så ska jag ha ihjäl den pisse-Nisse som sa att det bara är nerför efter Oxberg.  Kommer på mig själv strax efter Hökberg att tänka att jag får symtom som skulle kunna tolkas som utspel av Tourettes syndrom; vid åsynen av nästa backe höra jag min mun spotta och fräsa ut svordomar så att jag får be mina medskidande resenärer i spåret om ursäkt. Märker då, när jag höjer blicken en aning, att där är fler som tänker och känner samma sak som jag; stön, pust, suck och grymtningar avlöser varandra och blickarna är spända av en blandning av rädsla och ilska: Kommer jag att orka, och om jag orkar kommer jag att kollapsa av utmattning, får jag kramp och svimmar i spåret?

Det är kris. Kroppen signalerar att det är kris, dags att stanna, dags att vila, energibrist på väg. Precis som när batterinivån på din laptop börjar signalera att batterinivån är nu låg. Det är vad kroppen gör, och det är vad kroppen ska göra. Systemet fungerar, det finns en symfoniskt vacker logik i detta. Kroppen gör allt för att du i ditt upproriska sinne ska förstå att nu ringer mat- och sov-klockan.  Det automatiska nervsystemet jobbar snabbt och effektiv och impulserna genererar tankar som ska få dig att ge upp, kapitulera inför denna biomedicinska analys som din kropp levererar till dig.

Trots att jag har kunskapen och tekniken att förhålla mig till tankar som bara tankar, så lyckas jag inte, denna gång, lugna mitt sinne och komma till ro och komma på andra tankar. Det jag lyckas med är att då och då komma på mig själv med att ändå tänka att detta är bara tankar, och försöker sammanbitet tänka att detta är ju fascinerande (väck nyfikenheten nu för tusan, du behöver den nu…) Lika snabbt är jag tillbaka i aggressiviteten och frustrationen. Upplever mig som offer för osanning och lögnare, att det inte går att lita på någon.

Detta är mycket symboliskt likt hur den mänskliga hjärnan fungerar i många olika former av kriser, de må ha sitt ursprung i det fysiska eller psykiska, det är en liknande stress som utsöndras i tron om att det handlar om överlevnad. När skilsmässan är ett faktum, ekonomin rasar i botten, du blir av med ditt jobb och står arbetslös eller vi står inför annat hot om misslyckande, då reagerar ofta subcortex, från det mandelformade amygdala-området, med att skicka ut nervimpulser om överlevnad; ta skydd i skyttevärnet, alternativt ta upp kampen och slåss.
Det är just detta som händer i hjärnan inför alla upplevda former av hot: Kamp eller flykt. Världen blir svart och vit, ond och god, vilken sida ska jag välja… En överlevnadsinstinkt som just syftar till att hålla oss vid liv inför yttre faror och hot.
Det vi emellertid bör ta med i beräkningen är att reptilhjärnans impulser är i behov av neocortex förnuft och förmåga att avgöra vilket typ av hot vi står inför. Jag behöver koppla in min bedömningsförmåga, huruvida hotet är livsavgörande eller om det åtminstone delvis är falskt alarm. I fallet Vasaloppet bör jag hinna påminna mig själv om att jag faktiskt inte är tvingad att genomföra detta. Jag har själv med min egen goda vilja anmält mig till detta, och jag har tillstånd och möjlighet att avbryta det som pågår.

Få hinner göra detta, distansera sig från dessa negativa tankar. Det är lätt att identifiera sig med det som pågår i vårt sinne. Många väljer kamp, att slåss mot sig själva och sin aggressivitet och går i mål med lätta minnesluckor och blockeringar till följd, några väljer att fly, att bryta loppet, att ge upp – jag tänker inte då på de fall där direkt skada eller hot om skada uppstår- utan där modet sviker, där hoppet överger människan och tron på den egna förmågan sinar.
Jag försöker i krisen, i ett sammelsurium av tankar och inre röster att febrilt välja en annan väg…och delvis kan jag säga att jag lyckas, men endast delvis. Jag väljer nämligen ändå att dra ner på tempot lite grand. Jag kanske hade klarat att göra Vasaloppet på 7.45, eller mindre ändå om jag valt kamp. Men jag väljer att ta in signalerna om att min kropp börjar få krampliknande symtom (framför allt i axlar och rygg) och växlar ner. Jag hinner tänka, att jag kommer att ligga runt 8 timmar. Vad spelar det för roll vilken sida om dessa timmar jag hamnar. Jag undviker då att utsätta mig för eventuell minnesförlust, kräkningar eller kramp-attacker. Jag väljer att försöka tolka min kropp och avgöra hur mycket jag kan trycka på och fortfarande vara medveten om de val jag gör. Att utmana gränsen men på ett så vänligt och ödmjukt sätt som situationen tillåter.
Trots att det går vägen, jag får inga längre upplevelser av kramp, kräkningar eller svim-attacker, så går jag i mål utmattad med upplevelsen av att kamp och flykt fortfarande pågår i mitt sinne.  Jag är vresig, kort i tonen och arg efter målgången. Jag hinner också tänka: aldrig mer ska jag utsätta mig för något liknande.  Inte förrän ett mål mat har intagits en timme senare återfår jag psykisk balans och kan betrakta min prestation med distans och analys.
I skrivande stund har jag redan anmält mig till nästa års Vasalopp. Och det är framför allt nyfikenheten som driver mig, jag vill veta om jag kan träna mig att förhålla mig mer mindful till denna fysiska utmaning.

Vad tar jag med mig från denna upplevelse?

1)      Man orkar mer än man tror (mycket mer)

2)      Det tillfredsställande arbetet i att arbeta mot och att uppfylla fysiska mål – en symbolisk inre psykisk           resa äger rum parallellt

3)      Utmaningen i att vara mindful när man behöver det som mest

4)      Studier i hur min hjärna fungerar i ett tillstånd av kamp och flykt

5)      Samhörigheten med övriga skidande utmanare, mänskliga gränser utmanas och fysiska och
psykiska reaktionerna känns igen – inför målgången i Mora blir vi alla lika

Allt gott

Bloggar Tags: , ,

Related Posts

About the Author: Tomas Nilsson

Diplomerad Mindfulness instruktör, samtalsterapeut, coach och handledare med mer än 14 års erfarenhet av att arbeta med individer och grupper med personlig och professionell utveckling. Tomas designar utbildningar och föreläser inom Mindfulness, Det coachande ledarskapet och mångfaldsfrågor.

4 Comments + Add Comment

  • Lysande. Vilken prestation i spåret, och att dessutom prestara en gripande text om upplevelsen som är både inspirerande och väldigt initierad. Hänger kanke inte med på allt, men det gör inget. För mig fungerar det. Det inspirerar i mitt vasalopp. Ta hand om ömma muskler. :-D

    • Tack, Magnus! Det värmer. Jag försöker att så lugnt som möjligt via yoga och lätt träning vårda mina ömma muskler. Fördelen i att ha mycket träning i ryggen är att återhämtningen går förvånansvärt fort.
      Precis, det är tanken, livet kan ses som ett långt Vasalopp, där vi inte kan påverka upp och nedgångar, endast hur vi förhåller oss till dem.

  • Otroligt att ta sig igenom! Men jag fattar inte helt fixeringen vid minuter :-)

    • Tack, Anette. Nej, precis, som du skriver, varför denna fixering…Är inte det människans dilemma? Vi vet att i slutet av alla upplevelser så är det sammanhanget, helheten och vår attityd till det vi företar oss som ger ett mervärde. Ändå så fastnar vi i målspecifika detaljer, som om att hjärnan måste förstå världen i ettor och nollor. Det är väl den balansgången jag upplever är spännande att utforska; hur kan vi pressa våra gränser och utmana oss själva och samtidigt se vägen som meningen, att inte förleda oss att tro att det är målgången i sig som är meningsbildande (och framför allt inte tiden)?

Leave a comment

Kategorier

Tomas Nilsson

Diplomerad Mindfulness instruktör, samtalsterapeut, coach och handledare med mer än 14 års erfarenhet av att arbeta med individer och grupper med personlig och professionell utveckling. Tomas designar utbildningar och föreläser inom Mindfulness, Det coachande ledarskapet och mångfaldsfrågor.

Mindfulness HQ

Popular Posts