Mar
22
2011

Livet efter målgången – baksmällan

Jag upplever just nu mål – lösheten, vilket skulle kunna vara samma sak som meningslösheten. Inser först nu hur betryggande och meningsskapande det har varit att under de senaste sex månaderna haft ett utmanande mål att arbeta mot.

Jag håller mig själv svävandes i limbo just nu. Har anat att så skulle ske, det som nu kommer över mig, men vill uppleva även detta, baksmällan, livet efter att ha gått i mål.

Lättare skulle kunna vara att omgående peka ut ett nytt fysiskt mål – kanske en svensk klassiker? Men jag vill stanna kvar lite i detta att vara mållös. Vad händer nu, hur reagerar min hjärna på avsaknaden av ett fysiskt mål?

Jag kan redan, endast ett par veckor senare, konstatera, att en rastlöshet, som förstärkts av en lättare förkylning, har tagit över. På andra sidan rastlösheten öppnar sig en avgrund av tomhet där det går att spegla sig i hot om lättja och meningslöshet. Men jag vet också att det finns en annan sida, bortom rastlösheten, men som man endast kan få tillgång till om man står ut i den samma.

Så jag försöker stå ut, med att leva och träna utan närliggande fysiskt mål. Varför denna envishet och till synes lätt masochistiska hållning?

Det finns flera svar på den frågan:

1)    Detta är ren grundforskning, i mig själv, min hjärna och hur den fungerar, under och i avsaknaden av press.

2)    Det är en sak att vara människa och förstå att vi är i behov och behjälpta av att jobba mot mål, en annan att vara slavlikt beroende av dem.

3)    Jag vill tro att vi får ut mer av livet om vi är beredda att tänja och stretcha på våra gränser, först där i gränsöverskridandet blir vi synliga. Om vi alltid väljer den enklaste vägen får vi veta väldigt lite om oss själva och risken att fastna i längtan efter det goda är överhängande, och där finns ingen djup glädje, eller lugn eller ro att finna.

4)    Om jag omgående springer till nästa fysiska mål går jag kanske miste om den symboliska innebörden i att förverkliga ett utmanande mål. Nästa stora utmaning ligger kanske inte på det fysiska planet, utan kanske på det professionella, eller emotionella planet.

Ett sätt att påbörja denna forskningsresa är att hitta tillbaka till vägen, som är meningen med såväl livet som målet. Att träna för träningens skull, en stunds varande i sig själv och kroppen, där lyhördheten inför vad som pågår öppnar upp och skärper sinnena, där fokus för utövandet är själva upplevelsen.

Det är lätt att glömma detta och endast bejaka sinnets behov av planering och framförhållning, den delen av vår hjärna som ständigt är sysselsatt med att lösa problem på hur vi ska ta oss till just målet, t e x. Och det är som det skall. Men vi behöver också tid att bara vara, med oss själva, i oss själva, finna ro i att inte behöva vara på väg någonstans.

Så bejakar jag rastlösheten för ett tag fram över, genom att inte omgående fly från det obehagliga och oroliga över att inte vara på väg någonstans. För även där finns saker att upptäcka. Det som vid en första anblick ser ut att stå stilla, är händelselöst, till synes utan innehåll, tråkigt och utan spänning, står också i ständig förändring. När vi kommer till ro och står ut med att stilla betrakta skeenden som passerar revy för vårt inre, finns insikten att inget är beständigt, allt förändras i samma ögonblick som vi upplever att vi fångar det. Där, i mellanrummet mellan det som sker och i betraktelsen av det samma, där finns stillhet, ro och tillfredsställelse i att bara finnas till. Där kan man gå i mål, gång på gång, genom att vara i den raka motsatsen till prestation, att sluta fred med sig själv genom att känna tacksamhet över att man andas och lever.

Allt gott

About the Author: Tomas Nilsson

Diplomerad Mindfulness instruktör, samtalsterapeut, coach och handledare med mer än 14 års erfarenhet av att arbeta med individer och grupper med personlig och professionell utveckling. Tomas designar utbildningar och föreläser inom Mindfulness, Det coachande ledarskapet och mångfaldsfrågor.

4 Comments + Add Comment

  • Du är klok du, Tomas.

    Kan det vara så att vi är så målfokuserade idag för att vi är vana via jobbet att ständigt uppnå ett nytt mål, ett bättre resultat…för det är då vi “är någon”?

    Målförvirring skapar oro, rastlöshet och en jakt på något nytt hela tiden. Är jakten alltid till någonting bättre?

    Håller med dig och Karin Boye, “det är vägen som är mödan värd”..

    • Tack, Sara! Helt rätt tror jag du har. Sen kanske vi inte kan göra så mycket åt det. Men vi kan välja att uppmärksamma detta och öva vår hjärna att i bland välja att göra på ett annat sätt. När vi tränar oss på att uppleva vad vi i stunden förnimmer är vi i nuet, och endast då. Annars är vi alltid i det som varit eller i exempelvis framtida mål. På sikt bygger vi nya neurlogiska stigar som gör att vi inte behöver vara lika uppslukade av vårt planerande och målsättande när vi över att var i det direktupplevda. Det är bra att sätta mål, men mindre fruktbart att ständigt låta vår hjärna vara upptagen med att grubbla över dessa. Där kan vi spara energi, finna lugn och bli mer fokuserad och effektivare även i de handlingsplaner som vi behöver iscensätta för att uppnå våra mål. Som du hör är det två sidor av samma mynt. Mål och planerande är bra för oss, men när vi själva väljer att göra detta. Övrig tid mår vi bättre om vi kan släppa taget lite då och då och sakta få tyst på det brus som uppstår av att konstant vara “uppkopplade”. Allt gott

  • Efter att ha tävlingssprungit några år – och i samband med en vändpunkt i livet – tappade jag lusten för kampen med pulsklocka, tider, km … och lärde mig istället att springa långsamt, och blir jag trött går jag istället för att pusha mig. Detta var två år sedan, och det ger fortfarande en revolutionerande lyckokänsla att springa så “slappt”, efter att under massa år bedömt mig efter mina prestationer. En följd har också blivit att jag lärt uppskatta den stilla monotonin i mitt ostimulerande, repetetiva arbete. Jag ser de repetetiva momenten som en meditation och mindfullness och känner nu harmoni istället för frustration på jobbet. Det harmoniska jobbet ger glädje och energi och inciterar till att anta stimulerande utmaningar på fritiden. Nu när jag lärt uppskatta detta sätt att leva, har företaget bestämt att satsa på mig, ge mer stimulerande uppgifter och uppsving i karriären …
    Kanske att man behöver perioder i “intighet” för att alla delar av en ska komma ifatt? Innan man kan ta nästa steg.

    • Wow. Ja, härligt det du skriver. Helt underbart. Jag tror absolut att det kan fungera så. När vi släpper taget om prestation och krav och dessutom kan uppskatta att fullt ut gå in i repetetiva arbetsuppgifter då lägger sig lugnet och vi kan få fatt i vår kreativitet. Vi tror ofta att vi måste göra något för att komma någonstans, men det paradoxala, och litet ödets ironi, ligger i att det är först när vi inte sträver efter gå någonstans som vi kan börja förflytta oss. Annars är det som att tro att man måste simma uppströms för att det ska hända något, men då står man antagligen still, och man blir väldigt trött. När vi väljer att bara “flyta” med i det som kommer så når vi förr eller senare fram till havet. Men det krävs mod och självtill till att leva så, att allt som kommer i vår väg får den mening vi väljer att ge det. Lite poetiskt skulle man kunna uttrycka det så att man kan öva på att uppfatta stillheten i rörelsen och rörelsen i stillheten. Önskar dig all lycka och välgång på din fortsatta forskningsresa i betydelsen av att ingenting göra…

Leave a comment