Mindfulness och föräldraskap – ett paradigmskifte

Från aga till curlig, till time-out, och sen då?

 Hur vi fostrar våra barn genomgår en ständig förändring, men det talas sällan om vad som förändras och hur vi föräldrar förhåller oss till nya rön och idéer.

 Den senaste modellen, att ta en time-out, är ju egentligen ett steg tillbaka till den klassiska skamvrån, en form av bestraffning, som tyvärr inspirerat en hel del föräldrar genom diverse olika så kallade Nanny-program på TV.

Curlingen har vi ännu inte gjort upp med, vad den stod för och vad som eventuellt inte var bra med detta. Svaret blev hårdare tag i så väl skolor som i hem i form av bestraffningar, även om den inte får utdelas i fysisk form under 2000-talet.

 Den negativa tolkningen av curling tolkar jag som en kravlös tillvaro för våra barn, där gemenskap och tillhörighet åsidosätts av allt för stressade föräldrar som inte orkar vara närvarande med sina barn och därför undviker konflikter och gränssättning.

 Men att ställa krav och erbjuda en gemenskap och tillhörighet har inget med bestraffning att göra. Väl fungerande relationer och familjer behöver lite solidare byggstenar än skamvrån och förmaningar för att må bra och utvecklas väl.

 Det grundläggande perspektivet på föräldraskapet med utgångspunkt ur mindfulness består av tre fundament: empati, acceptans och självständighet.

 Självständigheten är det grundläggande fundamentet: Att fullt ut omfamna betydelse av att vi endast har våra barn till låns. Vi äger dem inte och äger heller inte rätten att kränka deras självständighet. Empati och acceptans är medel för föräldrar att respektera och införliva självständigheten för och i barnet.

Att empatisk förstå och acceptera våra barn för vilka de är, istället för att försöka göra dem till något vi vill att de ska vara, är vägen till att leda våra barn till ett ansvarsfullt och rikt vuxenliv.  

 Självständighet handlar inte om att få göra som man vill, utan att bli respekterad för den man är. Det är tydligen lätt att blanda ihop en så kallad låtgå – princip med detta begrepp.

 Ett exempel(som jag själv varit del av och beskådat många andra föräldrar befinna sig i) kanske kan belysa frågan:

August 3 år är i sandlådan och har fått tag i en spade som tillhör Måns, 5 år gammal. Måns vill ha tillbaka sin spade, och kräver det med bestämdhet. Anna, mamma till August försöker febrilt att leda bort August uppmärksamhet till något annat för att smygande försöka lirka spaden ur handen på August för att ge tillbaka spaden till Måns, för att undvika en konflikt, som hon antar kommer att uppstå.

 August märker ändå mycket väl när mamma smidigt tar spaden från honom och ger den till Måns. August brister ut i ett oerhört skri och tårarna forsar från hans kinder och han skriker att han vill ha spaden. Mamma försöker febrilt att förklara för att få August att förstå att det inte är hans spade och att Måns måste få den för att det faktiskt är hans spade. August är inte alls inne på den linjen utan är nu på väg in i ett crescendo av ledsamhet och förtvivlan. Till slut orkar inte Anna behålla sitt lugn utan börjar nu i mer irriterad ton förmana sin lille August; att nu får han väl allt sluta och inse att spaden inte är hans…

 Okej, det räcker så. Här vaknar mammans historia till liv om rätt och fel och en förälder är på väg in i ett fostrande stadium med sin lille son, här gäller att visa på grundregler om ägandets rätt: mitt är mitt och ditt är ditt. 

 Det som blir lite tokigt här är att gränser och känslan inför den samma, för barnets räkning blandas ihop hos mamman. Om vi i stället skulle använda oss av vår empatiska förmåga så skulle vi acceptera Augusts ledsenhet och trösta honom för den men stå fast vid beslutet om att det faktiskt är Måns spade. I stället låter mamma barnet väcka hennes egen ledsamhet över världens beskaffenhet och till slut blir hon själv så frustrerad att hon beskyller barnet för de känslor som uppstår i det.

 En sådan liten scen kan grundlägga ett ogynnsamt förhållningssätt: Att det jag känner är fel, vilket vi bär med oss i vuxen ålder, och där många ofta undviker direktkontakt med sina känslor, för de kan ju vara fel.

 Att förhålla sig till gränser på ett empatiskt och accepterande sätt en enkel men ibland svårgenomförbar grundprincip för hur förhålla sig till gränssättningar mellan alla människor. Sätt en gräns som du tror på men stå ut med reaktionen från den som får gränsen. I förhållande till våra barn kanske vi till och med bör bära dem genom känslan, acceptera deras frustration, ilska eller ledsenhet, som en del av att växa upp, att lära känna sina egna känslor.

 Tonåringar erbjuder ofta svåra men bra att tillfällen att öva på sin förmåga till empati och acceptans, och på att respektera deras självständighet.

Men det blir en senare text.

Läs mer om vad mindfulness innebär och vad det kan ge dig här.

Lev väl

Bloggar Tags: acceptans, empati, föräldraskap, förhållningssätt, fostran, gränssättning, konflikter, Mindfulness, självständighet