Om att bevara lugnet i stormen

Den franske mikrobiologen och numera buddistmunken Mathieu Ricard talar om människans förhållande till lycka och hur vi via ”hjärn-träning” – mindtraining – kan känna oss tillfreds med oss själva, till och med när vi har sorg eller är nedstämda.

Inom mindfulness och zen-meditation tränar vi för att upptäcka det rena medvetandet, som ligger under den ytan där känslor och tankar utspelas.

Man kan tala om en inre scen där reaktioner i form av oro, nedstämdhet, frustration och ilska kan upplevas som en storm på ett hav; hur höga vågorna än blir så är vattnet fortfarande helt stilla på djupet.

På samma sätt kan vi föreställa oss att vi inom oss bär på ren medvetenhet, en fullkomlighet, som vi kan ana, få fatt i via meditation, eller hjärn-träning. Som Jon Kabat Zinn skriver: att mediterar kanske är den enda aktivitet som vi bestämmer oss för att göra, som innerst inne inte går ut på att förbättra sig själv eller komma någon vart. Det handlar helt enkelt om att bli på det klara med vad man redan är.

Problemet ligger i att tala och skriva om detta. Att meditera är en kontemplativ handling där resultatet baseras på den egna upplevelsen.

Vi kan med dagens teknik mäta såväl strukturella som funktionella förändringar i hjärnan även efter relativt kort tids meditation, men själva välbefinnande och det annorlunda förhållningssättet till livet, såväl glädjen som vedermödor bygger på den egna upplevelsen.

Patienterna från smärtkliniken i Massachusetts kan inte rent medicinskt få sina smärttillstånd tillskrivna på något annorlunda sätt efter regelbunden meditationsträning, men de(75- 80% av utövarna) upplever något helt annat, en djupare tillfredsställelse och välbefinnande i livet där de inte längre är slavar under smärtans tyranni. Det som går att mäta är att deras psykiska och fysiska hälsa förbättras avsevärt.

Det förhåller sig på samma sätt med all form av friskvård. Om jag motionerar kan man mäta bättre lugnkapacitet, bättre syreupptagningsförmåga, men högre livskvalitet, större välbefinnande med sig själv och livet utgår endast från själva upplevelsen. Och är det bevisbart att det härrör från själva motionsträningen?

Vi kan ha indicier, via mätningar av hormoner och hjärnsubstanser som utsöndras vid fysisk aktivitet, så kan vi i efterhand konstruera bevis för att motion förhöjer livskvalitén.

På samma sätt förhåller det sig med meditationsträning eller hjärn-träning. Det går att bevisa att det händer saker i hjärnan som är bra för en psykisk balans, men vi kan ju inte ännu avgöra exakt vilken övning, eller hur mycket eller vad i övningar som ger denna effekt, ännu. Kanske går det aldrig att finna en sådan exakt bevisbarhet.      

Än svårare blir det förstås att i vetenskapliga termer tala om ett så kallat rent medvetande, det som buddister kalla det sjätte sinnet, ett slags meta-medvetande.

Icke desto mindre går detta att uppleva, egentligen i så enkla former som när vi just blir medvetna om vad som pågår i vårt medvetande. Då är det just detta meta-medvetande som är verksamt.

Bäst närmar vi oss kanske detta med hjälp av frågor istället för att söka efter svar, eftersom vi egentligen inte kan veta; vad i består mitt medvetande och var i kroppen sitter det? Hur kan jag förstå begreppet jag? Är jag mitt CV, min familj, eller mina egenskaper? Hur definierar jag mig själv?

Intressanta frågor att ställa, men som vi kanske inte skall avkräva några egentliga svar, utan ställa oss i kontemplativt syfte för att träna oss i att bli medvetna om vårt medvetande.

När vi får uppleva detta får vi fatt i och kan förstå hur det kan vara möjligt att vara lyckligt olycklig. Om jag förhåller mig till mina upplevelser som något som ständigt pågår i mig beroende av yttre eller inre tryck, eller både och (yttre händelser eller inre oro), med ständig nyfikenhet och med tillgång till förmågan att i första hand observera, behöver jag inte bli offer för mina inre reaktioner och reagera över dessa. Med ödmjukhet och försök till att förstå vad som pågår i mig kan jag alltid behålla lugn och välbefinnande oavsett vad som sker runt omkring och i mig. Jag kan dessutom agera bättre när det väl krävs, i kris eller glädje. Som observatör av mig själv snarare än offer för mina inre reaktioner, blir jag mer säker på hur jag ska fatta beslut och när jag behöver respektive inte behöver agera.

Jag kan till och med se hur stresspiralen är på väg upp, reaktioner som kommer beroende på yttre händelser som får mitt inre att reagera, så som alltid, men med hjärn – träning, ser jag nu detta ske och kan välja att inte reagera på detta och oron uteblir. Kvar blir istället en insikt i hur jag fungerar, vad som gör mig stressad, vilka behov jag har, hur jag bäst tar hand om mig själv, och därmed andra.

På detta sätt kan vi stå med endast ena foten i stormen istället för att låta hela vårt medvetande dras med i en virvlande spiral av i förtvivlan, ilska eller oro. Som observatörer kan vi lugnt, nyfiket och ödmjukt undersöka och fullt ut i stället våga uppleva dessa känslor som naturliga och logiska utifrån situationen och för hur just jag fungerar.         

 Allt gott och hopp om lugn i vinterstormen

Bloggar Tags: Lugnet i stormen, lyckligt olycklig, Medvetande, meta-medvetande, Mindfulness, stresspiral