Dec
8
2011

Paradigmskifte inom psykiatrin – En hälsorevolution

Samma morgon som jag till min förvåning vaknar med en lätt förkylning och halsont och blir nyfiken på hur det ska påverka mina tankar och mitt välbefinnande den närmsta tiden, läser jag Idagsidans rubrik i Svd: Hjärnan på krigsstigen när kroppen blir sjuk.

Det presenteras ny forskning som fokuserar på vårt psykiska välbefinnande och immunförsvaret och dess ömsesidiga betydelse för varandra. Den nya disciplinen benämns psykoneuroimmunologi eller bara psykoimmunologi. Man har t e x kommit fram till att en trolig bidragande orsak till depression är inflammation i hjärnan. Professor Mats Lekander och docent Caroline Höglund på Karolinska Institutet  gör fullt friska försökspersoner sjuka för att studera och observera psykiska och fysiska symtom som smärtkänslighet och ångestkänslor.

Allt är än så länge i sin linda och inget går än att applicera i dagens primärvård, men de selektiva serotoninåterupptagshämmare, SSRI (eng. Selective serotonin reuptake inhibitor) som hittills används vid bland annat depression gör långt ifrån alla patienter friska, menar Daniel Lindqvist som arbetar i Lund under gruppledare Lena Brundin, Forskare vid Enheten för Psykoimmunologi.

Många är de föreläsningar som handlar om stress och vad psykoneuroimmunologi är, under de senaste 10 åren. Många forskare verkar vara något väsentligt och essentiellt på spåren. Det man framför allt tycks få allt svårare att förneka är att kroppen kommunicerar med hjärnan likväl som tvärtom. Sedan länge har det förts statistik över välbefinnande kopplat till sjukdomstillstånd och bortgång, genom så kallade självskattningsskalor. Dessa undersökningar har även länge pekat i samma riktning, d v s att de som upplever att de mår dåligt och känner sig sjuka, blir också sjukare och dör tidigare än andra, men man har liksom inte vetat vad man ska göra av den informationen. I dag, 15 till 20 år senare, bedrivs forskning som kan komma att visa att det finns tydligt sammankopplande samband mellan kropp och psyke, att de t o m kanske inte går att skilja åt. En tanke som får fäste i oss i form av oro påverkar oss lika mycket fysiskt som att ett brutet ben och avhållsamhet från träning och vårt normala liv ger oss negativa tankar om tillvaron och oss själva.

Tillbaka till min förkylning och det egenupplevda, när jag vaknar denna morgon, så känner jag mig i övrigt ganska nöjd och belåten med tillvaron. Det var t o m så att jag såg fram emot att få ta hand om bara mig själv under en dag eller två. Vara så där mysigt sjuk… alla måsten som plötsligt lämnade mig… När jag dag tre vaknade och inte kände mig så mycket bättre utan förstår att detta inte alls kommer att gå över på några dagar, så förändras mitt inre scenario med frågeställningar och oro som, hmm undrar just hur länge det här ska hålla i sig? Jag som tränar för att åka Vasaloppet… Mer en än vecka så hinner jag tappa mycket. Jag kanske är sjuk för att jag tränar för hårt? Jag kanske inte kommer kunna träna så här hårt alls mer? Jag kanske inte kommer att bli helt frisk igen..? Allt mer absurda tankar med långt gångna skräckscenarion börjar ta form i mitt sinne… Hur kommer det sig? Det är ju inte så att jag faktiskt tror att det är möjliga scenarion, men min hjärna tänker sådana tankar, redan efter tredje dagen på grund av endast en lite grundligare förkylning…

Det är här psykoimmunologerna har ett och annat att säga, och jag också i kraft av att vara mindfulnessinstruktör och terapeut. Kroppen, som mår dåligt, skickar signaler till hjärnan, som syftar till att dra ner på aktiviteten. Ett överlevnadsscenario skulle kunna vara att göra den här hjärnan lite lätt depressiv så att han lägger sig ned och vilar, skaffar sig den vila som den insjuknade kroppen så väl behöver. Så långt allt väl… om det stannar där, och att jag inser vad som sker med mig… Problem och försämring skulle kunna uppstå om jag inte kan tolka kroppens reaktioner. Jag kan då lätt vända detta i mitt nu lite lätt nedstämda sinnestillstånd, jaha jag blev sjuk för att jag inte mådde bra rent psykiskt, jag kanske är deprimerad…Och så påverkar dessa tankar kroppen igen med att må sämre och så har vi en nedåtgående spiral i full färd med att förlänga detta sjukdomstillstånd…Och kanske t o m fastna i en riktigt lång och segdragen depressivitet, med de följdskador som den i sin tur för med sig.

Här kan vi behöva hjälp och stöd att skapa förståelse för hur de här processerna ser ur och framför allt behöver vi alla träna oss i att förhålla oss mer nyfiket betraktande till oss själva. Så fort vi identifierar oss med såväl glada som negativa tankar så utgör vi en risk för oss själva. Om min oro får fäste i mig på grund av tankar runt min sviktande hälsa så kommer jag antagligen att ha liknande omvänd oro då jag är frisk och mår bra, d v s hur länge ska detta vara, tänk om jag blir sjuk snart, det här är lite för bra för att var sant… snart vänder det e t c. Så länge vi har ett slags magisk uppfattning om lycka och olycka, som om de vore begränsade entiteter som vi förtjänar eller inte förtjänar, så kommer vi alltid att missförstå oss själva och de signaler som kroppen och sinnet ger oss. På samma sätt som vårt medvetande, eller tänkandet, tycks associera fritt, ofta utan sammanhang, som om det pågick en svårbegriplig dokusåpa i vårt inre, kanske även kroppens upplevelser och signaler många gånger är lika tvetydiga. Vi bör alltså behålla en stor dos skepticism inför den information vi kommer över; lyssna uppmärksamt och nyfiken, registrera det som sker men med insikten om att även detta tillstånd kommer att förändras.

Och håll ögonen öppna efter ny forskning på området. Ett hett tips: Nobelpriset i medicin i år handlar delvis om vad som gör att immunsystemet drar i gång.

Allt gott

Bloggar Tags: , , ,

2 Comments + Add Comment

  • Intressant. Jag såg artikeln men läste den aldrig, ska göra det nu.
    Kom att tänka på att det finns också ett annat scenario vid avsnittet “Kroppen, som mår dåligt, skickar signaler till hjärnan, som syftar till att dra ner på aktiviteten.”
    Ett alternativt (överlevnads)scenario skulle kunna vara att inte lyssna på kroppen alls utan njuta av att piska på den och tänja dess gränser. Njuta av känslan av att vara “hög”, som man får när man fortsätter att galoppera fram i full fart. Tills man går in i väggen eller gör något (“provocerar fram” något?) dumt som får allt att rasa och man hamnar i en livskris. Så att man till slut tvingas lyssna på kroppen.

    • Hej, Ann. Tack för bra respons. Det du talar om ger två olika scenarion, tycker jag. Det ena är ju den klassika orsaken till utbrändhet…att vi inte lyssnar till kroppens signaler utan gasar på tills vi kraschar. Det andra, som skulle kunna handla om överlevnad, är där vi i en krissituation behöver ha tillgång till hela vår fysik, eller psyke, men då vi egentligen är skadade, sjuka eller nåt sånt, alltså en situation där annan värre farar hotar om vi inte “överanstränger oss”. Många människor vittnar om just detta då de varit utsatta fär livsfara, som att inte känna smärta efter en olycka, eller att inte ge upp simmandes i iskallt vatten, fast än kroppen egentligen inte ska fungera i den temperaturen. Det är när vi kan få våra kroppar att kommunicera på detta sätt som vi fungerar som det ska helt enkelt. Att kunna dra ner tempot och “bli låg” för att det gynnar läkningsprocessen vid en förkylning eller annan liknade åkomma, men när vi drabbas av akut olycka, då behöver vi att systemet i stället stänger av sinnesupplevelser som eventuellt skulle hämma vår förmåga att överleva.

Leave a comment

Kategorier

Tomas Nilsson

Diplomerad Mindfulness instruktör, samtalsterapeut, coach och handledare med mer än 14 års erfarenhet av att arbeta med individer och grupper med personlig och professionell utveckling. Tomas designar utbildningar och föreläser inom Mindfulness, Det coachande ledarskapet och mångfaldsfrågor.

Mindfulness HQ

Popular Posts