Sep
12
2019

Självledarskap? Ska vi säga självuppfostran också? Eller är det ett nytt ord för att slippa göra jobbet som ledare eller förälder?


Det talas allt mer om det omöjliga i att vara, t e x, agil, situationsanpassad, coachande, inspirerande eller autentisk i sitt ledarskap. Några vill göra upp med bilden av chefen som superhjälte som ska anta alla dessa roller och stilar för att klara av utmaningarna med dagens medarbetare. Gott så.

Det faller emellertid på sin plats att tillägga att det har aldrig heller varit meningen. Detta hav av rubriker på nya ledarstilar syftar egentligen till samma sak, nämligen att lyfta dina medarbetares potential, se dem, lyssna till dem och sätta deras utveckling i centrum för att öka deras förmåga att leda sig själva och ta ett ökat ansvar för sin arbetssituation, hälsa, kommunikation och samarbetsförmåga. Härom har nog ingen klok coach, ledare eller förälder för den delen, tvekat. De olika stilarna är, om man så vill, olika vägar till samma Rom, ökat ansvarstagande och därmed, en väg mot en bättre förmåga att leda sig själv.
Det är inte meningen att vi nitiskt ska kunna upprepa teorierna bakom de olika ledarstilar, eller de olika steg som var och en rekommenderas att ta i mötet med omotiverade medarbetare. Tanken är att dessa olika ingångar i ledarskapet ska ge oss nya infallsvinklar genom att vi tränar på samma vanliga svåra utmaningar, nämligen hur vi skapar delaktighet och ökat ansvarstagande bland våra organisationsmedlemmar.

Någon skrev att det gamla sättet att se på ledarskap påminner om barnuppfostran. Det beror nog på hur man tänker sig att fostra barn. Jag vill nog hävda motsatsen, att vi får ett bättre samhälle och organisationer om vi ser mer likheter, snarare än olikheter, i mötet med barn och vuxna. Vi är samma art, vi vill uppnå samma sak, att människor ska bli självständiga individer och goda medborgare som tar ansvar för sina förehavande och liv. Jag skulle dessutom vilja tillägga, att om vi lyckas möta våra barn där de är, hjälpa dem att se sina behov och utvecklingsområden, då kommer rollen som ledare i en organisation sällan stöta på ovanliga eller okända hinder och kriser. Allt kommer att kännas igen. Den bästa effekten uppstår när lärandet tillåts vara ömsesidigt. Det du som förälder behöver träna på i mötet med dina barn blir till tålamodskunnande med anställda och kollegor, och vice versa. Te x, i de kompromisser du övar på att komma fram till ett dynamiskt organisationslandskap blir detta till kunskap att använda i familjelivet.  Förmågan att kunna förhandla är avgörande för framgång i såväl familje-som organisationslivet.

De olika ledarstilarna, som det presenteras en ny sort av varje år, gör det tydligt att det är hur vi gör detta som är det svåra och som behöver stötas, blötas och övas, ifrån det att vi tar på oss rollen som föräldrar eller ledare.  Det finns ingen enkel väg eller nyckel till något perfekt ledarskap, eller föräldraskap för den delen. Lärandet uppstår i mötet med en verklighet som man har modet att reflektera över samt att prova dessa upplevelser mot olika teoretiska modeller.

I införandet av självledarskap kommer inte något magiskt att inträffa, där medarbetare plötsligt kommer att ta på sig mer ansvar och bli mer engagerade bara för att de exempelvis skulle skriva på ett liknande kontrakt, eller få gå en kurs om vikten av att ta mer ansvar. Om vi vill att vuxna och barn ska ta mer ansvar så är de vi som har makten som måste göra förarbetet. Det finns inga genvägar. Så, även om jag talar i egen sak, slår jag ett fortsatt slag för övandet, i hur vi ska bemöta våra medarbetare, och barn. Jag vill ändå påstå att vi endast precis har påbörjat den moderna ledar- och föräldraskapsresan. Generationen som byggde Sverige, de så kallade 40-talisterna, som taktat av dominansen i arbetslivet under endast de senaste åren, använde i vissa fall aga som uppfostringsmetod och medarbetarskap var ett ord som förknippades med vänsterradikaler och revolution, om man ens förstod vad som åsyftades. Jag efterfrågar ett uns mer tålamod. Vi är på god väg mot ett mer hållbart ledarskap och föräldraskap, men det tar sin lilla tid, inte minst till att göra upp med gammal skåpmat och förlegade sanningar.


About the Author:

Leave a comment