Mar
12
2012

Vasalopp nr 2

Svårigheten att behålla en jungfrulig inställning till det man gör, som om det vore första gången, är en av människans stora utmaningar. Det spelar egentligen ingen roll om det handlar om att stiga upp på morgonen, gå till jobbet, meditera varje morgon eller som i denna text, att åka Vasaloppet för andra gången. I och med att min hjärna varit med om detta en gång tidigare så har den registrerat en mängd olika företeelser, av vilka de flesta aldrig nådde mitt medvetande. Dessa fakta är aldrig objektiva utan ständigt utsatt för tolkningar i hög grad beroende av den sinnestämning som jag befinner mig i när jag gör dessa erfarenheter.

Så hur gick det? Jo, tack, det gick vägen även denna gång… Hmm, frågeställningen är förstås i detta forum tänkt att väcka andra frågor än den om prestation, snarare dess raka motsats. Kanske skulle jag formulera frågan på följande vis: Hur var jag, vilka tillstånd, betraktelser, tankar, känslor, nycker och föreställningar mötte mig under min andra utmanande färd mot Mora.? Jo, tack… Nej nu skojar jag.

Det var, och är i vissa delar fortsatt, en oerhört spännande mental och kroppslig resa.
Tanken och föreställning om att prestera bättre än i fjol (komma under åtta timmar) fanns där, rädslan inför att inte veta om man är i form, hur mycket kan jag trycka på och när tar energin helt slut, etc. Dessa frågeställning, funderingar och ibland rena tvivel fanns där än en gång i mitt medvetande, fastän på ett annorlunda sätt.  Det som skapade en betydligt lugnar och tryggare bas denna gång, kanske mer omedvetet, var att jag överlevt detta en gång tidigare, jag visste att backarna inför Oxberg och Hökberg inte varar för evigt utan med hjälp av egen empiri hade jag bevisat att de faktiskt en gång tar slut.

Erfarenheten är dubbel. Å ena sidan är erfarenheten god och borgar för att jag gör bättre och mer avvägda val i detta lopp än i det första, å andra sidan har den präglat mitt sinne hur jag ska ta mig an en likande erfarenhet.  Jag kunde därför i mitt sinne höra liknande negativa tankeloopar i sinnet som i fjol.

I fjol kom dessa ”negativa” tankeloopar i gång efter Evertsberg. Många hade inför mitt första Vasalopp sagt mig, att efter Evertsberg är det bara utför… Vilket stämmer rent topografiskt, och framför allt fram till och med den berömda Lundbäcksbacken, men därefter, efter Oxberg, är lutningen nedåt inte mer än 50 höjdmeter de sista tre milen till Mora. Är man då trött och saknar krafter att trycka ifrån med så upplever man den så kallade platten som oerhört ansträngande och energikrävande. Jag hade då oerhört svårt att frigöra mig från tanken om att ha blivit lurad, och föreställningar om hur man kunde var så elak, att läcka ut en sådan desinformation. Dessa tankar i olika formationer återkom hela tiden de sista tre milen, och tog mycket mental kraft.

I år handlade de negativa tankarna om min vallning och de så omtalade snabba spåren. Jag hade lämnat in mina skidor för vallning till Vasloppets Vallningsservice. För tusen kronor skulle jag få bästa möjliga fäste och glid.  Jag fick inget av detta. Jag hade inget fäste och inget glid men jag levde i någon slags förnekels i inledningen av loppet; en del av vallan kommer att skrapas av så att annan fästvalla kommer fram(något av de två övriga lager de initierat talat om att de vallat på), längre fram i loppet, och då kommer även glidet att bättras på.   Det enda som hände var att jag körde slut på mig totalt, så i Risberg (3 mil efter start) var jag näst intill beredd att bryta. Först då dök tanken på att jag faktiskt skulle kunna be om hjälp i Vallaservicen vid nästa depå. Så, i Risberg skrapar de av det såväl felaktiga som för tjocka lagret valla och ger mig ett fäste som fungerar hela vägen till Mora. Glidet lämnade fortfarande mycket övrigt att önska om än lite bättre. Jag fortfarande blev rejält förbi- åkt i nedförsbackarna.

Någonstans hade alltså jag förberett mig så pass väl inför negativa tankar att jag vägrade ta in dessa, jag stängde av informationen, eftersom jag var så inställd på att ha en trevlig och glädjefull tur mot Mora.  Jag hade kunnat valla om redan i Smågan, utan att slita på mina dyrköpta energidepåer i tre hela mil.

Jag skulle tro att jag omedvetet byggt upp ett försvar mot mina negativa tankar då jag inte riktigt upplevde dessa från i fjol som acceptabla. Dessutom så fanns säkerligen i min föreställningsvärld, en utvecklingstanke, inte bara gällande tid och fysisk prestation utan även om min mentala förmåga, att jag skulle vara, borde vara bättre rustad i år.

Så, om jag summerar mina tankar om erfarenheter så har de en dubbel funktion, den ena gynnar oss väl, den andra mindre väl. Erfarenhet är bra för att planera och bättre avgöra var våra gränser går, och hur långt vi kan tänja oss, men erfarenhet kan också skapa problem för oss, vilket den oftast gör, genom att tankar och mentala processer gärna väljer att gå på autopilot, vilket medför att vi får svårt att göra på något annat sätt än det sätt varpå vårt medvetande, eller sinne, tenderar att göra.

Vägen till förändring går som alltid via acceptans. Det handlar om att lägga ned vapnen och sluta kämpa och strida mot oss själva och acceptera att saker och ting, i detta fall mitt sinne, är som det är.
För att bejaka nya vägar i oss själva så behöver vi endast säga ja till barnets nyfikenhet och därefter anta en mer observerande hållning till det, vad det än är, som sker.

Här behöver vi övning, för detta är inte en intellektuell teoretisk process, det är en upplevelsebaserad kunskap. Vi behöver också över tid uppleva skillnaden mellan att acceptera och observera å ena sidan, strida, kämpa och slipa på oönskade beteenden å andra sidan. Först när vi empiriskt får erfara den lättnad som kommer ur acceptans kan vi etablera nya mer för vårat sinne och kropp funktionella förändringsprocesser. De sker liksom av sig självt. Vare sig vi vill eller ej, förändras vi hela tiden, så det är bara att hänga med, anpassa, försöka förstå, observera, acceptera och sedan släppa taget. Därefter lägger sig de förändringar som är goda och gynnsamma för oss och vi kan ta oss an och förhålla oss till världen på ett delvis nytt sätt.

Själv har jag glädjen av att empiriskt, i alla fall i delar och i sekvenser, få uppleva acceptansens kraft över förändring och nytänkande. Trots tankar om dåligt glid och fäste och en viss aggressivitet av detta i spåret, känner jag mig mer tolerant mot mig själv och mina reaktioner. Jag får ändå fatt i observatörerens glasögon och kan påminna mig många tillfällen under loppets gång där jag kliver utanför mitt grubblande och studerar det som pågår i mig. Jag använder tekniken medkänsla, tänka på hur andra har det i spåret, som en konkret övning för att hantera eget obehag – Så fort vi ägnar genuin empati och medkänsla för andra så kliver vi ur våra egna våndor och smärtor-.

Jag är i skrivande stund redan anmäld till nästa års Vasalopp, den första söndagen i mars 2013. Min empiriska egenforskning fortsätter. Min nyfikenhet inför vad som händer och sker med mig och, den såväl fysiska som mentala transformation som jag genomgår är allt för spännande för att jag nu ska kunna vara utan den utmaningen.

I nästa text utreder jag den rent fysiska processen, som inte går att skilja från den mentala men är än mer svår att tala om då den är direktupplevd och icke formulerad i tankar och ord. Vad innebär det för min kropp att jag har börjat åka långlopp? Att utsätta kroppen för så lång tids påfrestning. Kan det vara nyttigt? Vilken process äger rum i kroppen från den första gången till den andra gången som jag utsätter kroppen för detta. Kan vi påverka oss själva ända ner på cellnivå?

Tills dess

About the Author:

Leave a comment

Kategorier

Tomas Nilsson

Diplomerad Mindfulness instruktör, samtalsterapeut, coach och handledare med mer än 14 års erfarenhet av att arbeta med individer och grupper med personlig och professionell utveckling. Tomas designar utbildningar och föreläser inom Mindfulness, Det coachande ledarskapet och mångfaldsfrågor.

Mindfulness HQ

Popular Posts