Mar
19
2013

Vasalopp nr 3 – Hur man lär sig att förlora

Mitt tredje Vasalopp  fullbordades den 3 mars 2014. Det gick inte alls som de tidgare två och inte heller alls som jag planerat. Min målbild var att ta mig under 7 timmar…jag slutade på 8.52. Besvikelsen var/ är stor och det är det den här texten ska handla om, vikten av att kunna  hantera motgång, eller som Igor Ardoris – känd som mental tränare till elitidrottare och som gympaläraren i dokusåpan KLass 9A -uttrycker det; Hur man lär sig att förlora. Vinna kan vem som helst hantera, det är när det inte går som vi och andra runt omkring oss önskar som vi behöver förvärva en annan spetskompetens.

Jag hade och har naturligtvis en hög med ursäkter till varför det gick som det gick, att jag hade virus i kroppen, att jag var övertränad, avsaknad av lust inför själva loppet, med flera, och även om de alla är korrekta ursäkter så kvarstår faktum, jag behöver hantera ett nederlag.
För de som inte förstår att det blir så, med tanke på följande;  hur fort jag än åker, så kommer jag nog aldrig aspirera på nån nämnvärd placering i detta lopp, så, det handlar om de målbilder tillsammans med den tid och energi vi lägger ned för att uppnå mål. Och när det gäller att ta sig mellan Sälen och Mora under 7 timmar, så krävs en hel del av de två sistnämda faktorerna, nedlagd tränad tid och energi. Besvikelsen kommer för min del ur just detta, att ha lagt ned så mycket tid och energi på att uppnå ett mål och sedan totalt missa detta.

Tidigt i loppet insåg jag att det inte stod rätt till med mig, redan innan första kontrollen, Smågan, var jag helt slut, tömd på energi…Och då sätter hjärnan i gång och producerar spöken som; Lika bra att bryta nu, så slipper du alla ursäkterna du måste producera och skammen över misslyckandet… Därefter fortsatte resan på samma vis, jag blev än tröttare och än mer stum i benen och mina tankar blev fler och mörkare för varje kilometer.

Redan här skulle en “Vältränad vasaloppshjärna” kunna vända på scenariot, och om jag lyckats så skulle jag kanske ha åkte lite snabbare än jag gjorde. Den mängd energi som går åt när vi tillåter hjärnan att resonera runt omkring ett stundande misslyckande är dränerande och får förödande konsekvenser. Jag behövde ta mig ända till Evertsberg, där min snälla fru väntade på mig, föratt kunna vända detta.  Jag hoppades då att hon ska ge mig legimitet att bryta loppet, men istället säger hon:

- Du ser stark ut.
- Ljug inte, sa jag. Det är dålig psykologi att ljuga för nån som vet att han står inför ett misslyckande, fortsatte jag.

Jag fortsatte på gnälltemat och citerade Arthur Hägglund, känd Vasaloppsåkare och vinnare på 30-talet, men mer känd för sina tvära kommentarer. Efter något lopp när radioprataren som intervjuade honom frågade om han ville säga något till radiopubliken och hälsa till någon lär han ha svarat: Skidåkning är ett hundliv, jag vill helst bara dö, hälsa till vem fan du vill.

Den stunden, att få bli lyssnad till, att ha fått sätta ord på eländet, gjorde att jag kunde fortsätta, med förvånande ny kraft och ny målbild. Det senare är avgörande för att jag skulle ta mig i mål detta Vasalopp, och också allmängiltigt i förhållande till alla våra målbilder, att tillåta sig själv att formulera en ny målbild, när den man hade sprack.

Vi behöver göra tre saker när vi stöter på motgång:
1) Förstå hur just din hjärna fungerar, d vs vilka tankar dominerar för just dig när du står inför en kris, misslyckande eller ett enklare nederlag.

2) Inse att du inte kan bli av med dina mörka tankar utan låta de finnas där, undersök dem nyfiket, se dem som sidoprodukter av din hjärna när den stöter på patrull.
2b) Inse att du behöver träna på såväl lång som kort sikt. För att klara av att nyfiket observera dina mörkaste tankar behövs en vana av av meditativ observation och acceptans.

3) Formulera en ny målbild.

Och så något som kanske är viktigast av allt men svårare att påverka själv. Jag har glädjen att vara berikad med följande  faktor:

4) Gärna någon kär person som tar emot när du faller och som stöttar dig i din nya målformulering.

Med de sammanlagt fyra ingredienserna ovan tog  jag mig snabbare än vad datorerna räknade ut att det skulle ta för mig från Evertsberg till Mora.

När vi arbetar fysiskt består halva jobbet av att hjärnan är med, när vi arbetar mentalt behöver också kroppen var med.

För en samuraj  är balansen avgörande mellan de två, kropp och tanke, och ytterst, historiskt sett,  skillanden mellan liv och död.

About the Author:

Leave a comment

Kategorier

Tomas Nilsson

Diplomerad Mindfulness instruktör, samtalsterapeut, coach och handledare med mer än 14 års erfarenhet av att arbeta med individer och grupper med personlig och professionell utveckling. Tomas designar utbildningar och föreläser inom Mindfulness, Det coachande ledarskapet och mångfaldsfrågor.

Mindfulness HQ

Popular Posts