Sep
12
2010

Mindfulness och tonåringar del 2 – Empati

Förutsättningen att lyckas med att acceptera dina/dina tonåringar som de är, är förmågan och viljan att utveckla din empati. Rent tekniskt innebär termen förmågan att uppleva och dela vad andra känner utan att blanda ihop det med sina egna känslor. Enkelt uttryckt, förmågan att välja att inte bli arg, ledsen och frustrerad när dina barn blir det. Att se och acceptera deras känslor som ett sätt att få uttrycka sig, men även som en övning inför vuxenlivet, av förmågan att uttrycka känslor.

Allt för ofta ser och hör jag föräldrar som agerar på deras barns känslor, inte minst ledsamhet och ilska. Det är förståeligt och djup mänskligt, men beror till stor del på okunskap och oförmåga att uppfatta psykologiska skeenden.

Nyckelreceptet lyder: Säg ja till känslan som ditt barn uppvisar, vilken det än är, men stå fast vid ditt beslut om t ex en gränssättning, antingen för när din tonåring skall var hemma kvällstid eller hur mycket han/ hon ska hjälpa till. Stå ut med de reaktioner du får, det är där ni bygger relation, när du acceptera de eventuella utbrott som din tonåring får. 

Motsatsen, att bli arg eller besviken tillbaka, kränker tonåringens känslor och tvingar henne/ honom att bli förälder till sina egna föräldrar. I princip säger den reaktionen från föräldern att de känslorna som barnet har inte är okej, de är inte acceptabla, vilket i sin tur integreras i barnet som känslor och otillräcklighet och om att inte duga som man är. Barnet reagera också (omedvetet) på förälderns inkompetens med att inse att föräldern inte går att lita på, att det snarare är jag som barn som måste ta hand om henne/honom…

Dessutom kommer utagerandet endast att eskalera. Om du blir arg när ditt barn blir det, kommer barnet till en början att bli ännu argare, för att efter upprepade liknande situationer tystna och upphöra med att kommunicera verkliga känslor med föräldern. Om detta fortgår kommer barnet till slut inte vet vad verkliga känslor är…

Återigen, som jag brukar skriva, det finns ingen mening med att vi gör rätt i all situationer, tvärt om. Det är bra att barnet ser att du inte är perfekt, snarare med en hel mängd ”defekter”. Det goda vi kan göra när dessa situationer uppstått är att gå tillbaka och be om ursäkt, säga; det blev inte så himla bra det där, när vi talades vid i går, förlåt. Det är allt som krävs, men det är också en nödvändighet, att be om förlåtelse. Om vi inte gör det så kommer barnet successivt att uppfatta sitt beteende som felaktigt, att visa känslor, och över tid ”tystna” och vända sig inåt allt mer.

Ofta kan vi ha kolla på dessa situationer, då de faktiskt uttrycks något, någon blir arg och så är en konflikt eller ett bråk i gång. Detta är synligt och det går att gå tillbaka och be om ursäkt för det vi har sagt gett uttryck för.

Det svåra är vår egna tysta oförmåga att acceptera och känna empati för våra tonåringar, tankar som; varför gör han/hon ingenting hemma, varför städar han/ hon aldrig rummet, varför lägger han/hon inte ner mer tid på skolarbetet… Tankar som lätt leder till nästa tanke; vad har jag gjort för fel…

Du har inte gjort något fel alls, ditt barn är en tonåring och går igenom kanske en av de jobbigaste perioderna i sitt liv med stora frågor som; vem är jag, varför finns jag, vad är meningen med allt detta, var får jag finnas och verka och duger jag som jag är, jag som inte ens vet vem jag är e t c.

Det är våra egna tysta tankar som vi som föräldrar behöver jobba mest med. Ditt barn känner nämligen av exakt vad du tycker och tänker om henne/honom just nu. Du behöver inte uttala dessa tankar, om du bär på dem, de märks och skickar ut en tydlig signal om att du upplever att ditt barn är problematiskt och inte helt okej som det är, att något är fel.

Jobba med att acceptera din tonåring som den är. Älska honom och henne just för de egenheter som de har.

Om du går och bär på negativa och oroliga känslor och tankar om ditt barn beror det antagligen på att du är missnöjd med dig själv, eller den situation du befinner dig i just nu. Så, se dessa känslor och tankar som en signal om att du inte är i balans, att du behöver ta hand om dig själv och kanske fråga dig själv hur du hade det som tonåring, fick du acceptans för dina känslor och ditt sätt att reagera, eller blev du hämmad? På samma sätt som du nu dessvärre jobbar för att hämma ditt eget barn?

Återigen, det räcker med att uppmärksamma detta, se dessa tankar som en frukt av de brister som din egen barndom innehöll, och bestäm dig för om du vill göra som dina föräldrar gjorde eller om du vill välja att göra på ett annorlunda sätt.

Men gör det i så fall med empati och ödmjukhet mot dig själv, försök förstå och acceptera dina egna tillkortakommanden, att du vill gott men att det blir fel ibland, för att du själv inte har kapacitet till att göra annorlunda just nu. Kom underfund med din egen inre psykologiska logik.

Kan du göra denna tankevolta (kanske behöver du extern hjälp av en yttre samtalspartner?) så kommer du med tiden att komma tillrätta med mycket som eventuellt blir tokigt och snårigt i din relation med ditt barn.

Nästa text om tonåringar handlar om tonåringar och suveränitet… Att de är egna individer och som sådana redan fullkomliga…Tills dess

Allt gott

Läs mer om vad mindfulness och medveten närvaro innebär och vad det kan ge dig här.

Om du vill prova på: Välkommen till vår morgon -meditation.

4 Comments + Add Comment

  • Det här Thomas är riktigt bra! Det har jag använt mig av med superresultat:
    “Återigen, som jag brukar skriva, det finns ingen mening med att vi gör rätt i all situationer, tvärt om. Det är bra att barnet ser att du inte är perfekt, snarare med en hel mängd ”defekter”. Det goda vi kan göra när dessa situationer uppstått är att gå tillbaka och be om ursäkt, säga; det blev inte så himla bra det där, när vi talades vid i går, förlåt. Det är allt som krävs, men det är också en nödvändighet, att be om förlåtelse. Om vi inte gör det så kommer barnet successivt att uppfatta sitt beteende som felaktigt, att visa känslor, och över tid ”tystna” och vända sig inåt allt mer.”

    Jag brukar också när allt lagt sig och det gått ett tag säga till ungarna att: Du vet, meningen med barn är att de ska bli bättre än sina föräldrar. Hur skulle det annars ske en bra evolution?” Barnen är hoppet och framtiden. De ska få känna det och att vi är stolta över dem.
    Ser omkring mig föräldrar som aldrig kan erkänna ett misstag. Så mycket frustration det skapar……

    • Ja visst är det Louise! Man får dessutom direktrespons! Jag fick det härom veckan då jag lite trött inte hann med mitt eget morgonhumör och såg min näst äldste son sitta och hänga med huvudet vid frukostbordet 15 minuter innan skolan börjar: Hörru ! Där kan du väl inte sitta, som i koma…du måste ju iväg nu, säger jag så där icke-coahande och lätt irriterat, varpå han blixtrar till och replikerar fräsande: Det är väl bättre än att springa runt i idiotiska cirklar i alla fall…Jag känner tydigt hur den kommentaren triggar min egen 15-åring i mig och jag är påväg att gå till motattack, men jag hinner se detta skeende i mig och gör ett val: Nä … det har du ju rätt i, svarar jag. Förlåt det var dumt av mig att säga som jag gjorde, varpå min son svarar direkt: Förlåt jag också, det var dumt av mig med.Så där är vi, konflikten som skulle kunna bygga murar, river i stället ner dom och vi är helt plötsligt på samma spelplan, på samma våglängd, och han förstår och jag förstår att det är ingen skillnad på dig eller mig…Vi är båda av arten människa och vi gör så gott vi kan. Det blev en bra start på den dagen. Och allt detta utifrån ett simpelt förlåt.Allt gott

  • Härlig story! Vi har en del såna här med. Men hur säger man det till andra? Det är som att en del föräldrar tror att man tappar i föräldraauktoritet om man säger förlåt till sitt barn. Det är en sätt att se på barn först och främst som Gruppen Barn och inte som enskilda individer. Vi vill ju alla bli behandlade som enskilda individer, med respekt för sin integritet. Hur ska vi annars lära barn integritet?

    Ha det bra. Hälsa

    • Det handlar ytterst om en inre rädsla tro jag. Att som vuxen inte våga lita på sina känslor, eller kanske inte ens ha så bra kontakt med sina känslor. Då följer man hellre givna strukturer, normer och regler. Det blir enklare så, tror man. Så det som krävs, av oss alla, det är att våga lyssna och känna efter, och ytterst inse att jag är full av känslor, vare sig jag vill eller ej. Om jag inte vårdar, lyssnar och tar hand om dem kommer jag att få svårt att handla i enlighet med min inre vägvisare. jag blir en automtiserad varelse som handlar så som någon har handlat mot mig (mina föräldrar).
      Så, för att besvara din fråga. Man kan inte göra så mycket mer än att föregå med gott exempel, annars är ju risken att man blir lika förmanande som de är mot sina barn. Genom att förändra oss själva som kan vi förändra andra, och ytterst världen. Tror jag…
      Hälsa hela gänget du med och ha en underbar helg

Leave a comment