Sep
3
2010

Mindfulness och tonåringar

Jag har ju förmånen att ha såväl mindre som större barn, två sjuåringar, en 15-åring och en 17-åring. Jag vet inte om talesättet små barn små problem, stora barn, stora problem, är en allmängiltig sanning, men visst kan jag hålla med om att mindfulness kommer mycket väl till pass när vi möter våra tonåringar. Först vill jag säga att vi med fördel inte alls pratar om våra barn som om de vore problem.

Tonårstiden är en känslig tid där människan befinner sig i ett blivande. Det är mycket som håller på att formas, barnet står med ena foten på väg in i vuxenvärlden, men kan ofta uppleva separationsångest till såväl föräldrar som den lekfulla och bekymmerslösa barndomen. Att få vara både den som vill krypa upp i knäet och söka tröst och att gå ut på egen hand för att upptäcka världen är viktigt under den här tiden. Och det är just detta som är svårt att förhålla sig till som förälder, framför allt att förstå och lägga märke till i vilket tillstånd din tonåring befinner sig just nu. Det blir svårt att hänga med…Eller rättare sagt, vi kan aldrig hänga med i dessa svängar. Vi får försöka parera, komma på efterkälken och sen springa i fatt och försöka fylla de behov som barnet har just nu, för att snart upptäcka att behovet redan har förändrats.

Jag har skrivit det förut men upprepar det gärna, de verktyg som mindfulness erbjuder i dessa möten är tre attityder, eller förhållningssätt under rubrikerna, acceptans, empati och suveränitet. I dag tittar vi på acceptansen, så återkommer jag om de övriga två begreppen i nästkommande texter.

Acceptans: Försök se dina barn/ tonåringar precis som de är med alla områden för utveckling och starkare sidor sammantagna. Kom på dig själv när du känner önskan och viljan att förändra och påverka din ungdom i den ena eller andra riktningen. Hejda dig när du är på väg att fälla ett påstående i förmanande och fostrande tonläge och ge dig tid att omformulera detta påstående till en fråga i stället.

Ex: (I huvudet på den vuxne) ”Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att förstå att han måste hjälpa till hemma…?Tror han att han bor på hotell…?(nästa tanke) Vad har jag gjort för fel för…(nästa) Har jag varit för snäll…(å nästa) Har jag curlat mina barn…”

Känner du igen dig?

Om vi tänker oss att vi först acceptera dessa tankar som just tankar, föreställningar, produkter av en associativ hjärna… Och så ger vi oss själva lite tid, väljer att inte reagera på dessa tankar, vilket är svårt, utan försöker omformulerar detta till en fråga istället: Hej, min son, hur skulle du vilja ha det här hemmavid? – Med vaddå! svarar han kanske. – Tja, med göromål som finns att ta itu med här i hemmet, finns det något du känner att du skulle vilja/ kunna bidra med?

Det kanske inte blir det svar du önskar, det kanske till och med blir ett – Neejj!

Men du har sått ett frö, och framför allt, du har inte kränkt din son eller dotter, utan accepterat att dessa saker tar lite tid och att motstånd är en del av att vara människa och i detta fall en förhandlingsteknik (förvisso, omedveten sådan…) hos barnet.

Låt frågan bero, fortsätt kanske med: – Du kan väl fundera på det i alla fall, så kan vi tala om det vid ett senare tillfälle?

Vi kan komma att bli förvånade över resultatet över tid, om vi står fast vid att inte reagera på våra inre tankar och känslor. Dessa tankar och känslor är endast frukt av våra egna möten med våra föräldrar… Vi kände samma motstånd själva inför att hjälpa till och kanske skötte våra föräldrar dessa möten om detta inte så föredömligt alla gånger… Så någonstans i oss så tvivlar vi på att våra ungdomar  faktiskt vill hjälpa till…Vi provocerar då fram ett negativt svar. Om vi istället utgår ifrån att alla människor vill var del i ett sammanhang där man känner att man bidrar med något, utgå då också ifrån att just din/ dina tonåringar också vill det! Frågan är bara hur detta skall förverkligas. Det är just det en mer accepterande hållning och vänliga men väl uttänkta frågor kan bidra till över tid… Men det tar tid…

Jämför gärna med dig själv… Hur snabbt lyckas vi själva börja med en ny vana, alternativt sluta med en ovana? Att börja motionera, att leva ett sundare liv, äta bättre, kanske sluta snusa och röka… Dessa saker tar tid, och det gör det även för tonåringen som ska kliva fram och ta ett större ansvar hemma.

Det är lätt att undvika allt detta också, att göra det själv, att slippa konflikten som vi kanske föreställer oss lurar runt hörnet. Men det är en kortsiktig lösning, förr eller senare kommer dina tankar och känslor i fatt dig och du kommer obönhörligen att brusa upp och istället bli irriterad och arg på ditt barn, kanske i ett helt obefogat sammanhang… Kanske just då ditt barn behöver ditt stöd… Då kommer allt tillbaka till dig och du får brottas med tankar som: – Varför ska jag hjälpa honom, han hjälper ju aldrig mig…?

Säg i stället ja till känslan som ditt barn ger uttryck för, rulla med motståndet som vi säger inom samtalstekniken Motiverande Samtal, gå inte i klinche. Stå i stället varmt men ändå bestämt fast vid din sanna mening genom att envetet fortsätta med dina frågor om hur ditt barn skulle vilja ha det här hemma. Jag lovar, det kommer att ge resultat, och framför allt så bygger ni en bättre fungerande relation som bygger på acceptans för känslor, tankar och reaktioner hos ditt barn. Allt du behöver göra är att ha koll på dina egna inre reaktioner, och mer medvetet välja vilka och hur du skall agera på dessa.

Acceptansen börjar naturligtvis med dig själv. Du kommer inte alltid att lyckas, kanske inte alls i början, om du försöker förändra en lite knackig relation med ditt barn. Också detta gör vi bäst i att acceptera och ge oss själva tid och förståelse för att det här är svåra saker och att försöka är det som räknas, och ger resultat. Träning ger färdighet och för att träningen skall ge resultat måste vi försonas med oss själva när det inte går som vi har tänkt oss… Men nu glider vi över på begreppet empati… Det blir nästa text.

 Allt gott

Läs mer om vad mindfulness och medveten närvaro innebär och vad det kan ge dig här.

Om du vill prova på: Välkommen till vår morgon -meditation.

Leave a comment